I ett avsnitt av podden ”Hemma Hos Strage”, diskuterade den välkände musikjournalisten fenomenet Andy Warhol och Factory med forne R.E.M.-sångaren Michael Stipe. De kom då in på frågan varför vi så ofta fascineras av de konst- och kulturyttringar som ägde rum före vår egen tid.
Drab Majesty skulle kunna räknas till den våg av trummaskinsbaserad retro-wave som praktiskt taget sköljt över oss de senaste åren. Det är musik som idag skapas av artister som är åtminstone ett decennium för unga för att ha upplevt en tid då Sisters of Mercy betraktades som ett framtidshopp.
Drab Majesty är i grund och botten Andrew Clinco. Musiken han gör, i egenskap av sitt könsneutrala alter ego Deb Demure, skulle kunna misstas för en borttappad pärla från skivbolaget 4AD:s tidiga 80-tal någonstans mellan Clan of Xymox och Dead Can Dances respektive debutalbum. Drab Majestys första album Careless (2015) är en stark samling låtar som utmärkts av snygga gitarrslingor och minimalistisk 80-talsdoftande produktion. Men där Careless är just det – en samling starka låtar – siktar uppföljaren The Demonstration högre. Och når hela vägen fram!
The Demonstration fungerar som en sammanhängande enhet. Några korta instrumentala passager förstärker den överhängande stämningen och binder samman låtarna. Sättningen är utökad med keyboardisten Mona D. Synthar får ta större plats jämte Debs karaktäristiska gitarrspel, vilket har resulterat i en än mer storslagen ljudbild.
Både inledande ”Dot In The Sky” och första singeln ”Cold Souls” är typexempel på hur det låter när kombinationen av omfamnande new wave-keyboardmattor, trummaskiner och utmärkande, postpunkiga gitarrslingor fungerar som bäst.
Andra singeln ”39 by Design” handlar om domedagssekten Heaven’s Gate, vars 39 medlemmar begick kollektivt självmord år 1997 i hopp om att hämtas upp av ett UFO. Det är en av flera låtar som vittnar om att Deb Demure, vid sidan av den visuella framtoningen, även delar intresset för udda esoteriska strömningar med industrilegendaren, konstnären och genusaktivisten Genesis P-Orridge.
Trots associationer som härrör ur en svunnen tid finns inget nostalgiskt eller tillbakablickande med The Demonstration. Det är musik som siktar högt över molnen och trots den udda, tankeväckande inramningen är det låtarna som är den verkliga behållningen. Och i nummer som ”Kissing The Ground”, vilken skulle kunna beskrivas som korsning mellan tidiga The Cure och Sisters of Mercy anno Floodland, är låtskrivaren Deb Demure faktiskt i paritet med de svartklädda 80-talsikoner som hen ofta jämförs med.
[DAIS, 20 januari]
