Köpenhamn blev musikaliskt välsignat av The Cure och The Twilight Sad på Royal Arena den 14:e oktober. Här kommer en lista över fem saker som stack ut under spelningen.
- Robert Smith är jättegammal men trots åldern låter han nästan exakt som på skivorna. Jag vet inte om det är för att han tar väldigt väl hand om rösten eller om han har sålt sin själ till Djävulen för att hålla den i perfekt skick. I vilket fall är det extremt imponerande. Vi snackar om en gubbe som ser ut som min mormor med rösten av en 20-åring. Gothgudarna är till 100% på The Cures sida.
- På tal om Robert – varken jag eller de som sitter runt omkring mig fattar ett endaste ord av mellansnacket. Man klappar och hoppas på det bästa. Han är ju inte direkt Morrissey så det bör vara lugnt…
- Otroligt bra åldersspridning i publiken. Allt från gothiga tonåringar som skulle kunna vara TikTok-kändisar till flintskalliga medelålders män som ser ut som om de spelar padel med arbetskollegor på helgerna. Som väntat verkar det som att de yngre njuter mer av spelningen. Men jag förväntade mig bara medelålders ex-goths så det var skönt att det inte blev så.
- Jag vet inte hur låtlistan har sett ut på de andra spelningarna under turnén men jag var i chock över mängden ”svåra” låtar de spelade. Vi snackar nivån att “A Forest” var ”hypelåten” under första extranumret. Däremot kördes alla hits under encore nummer två, men det kändes mer som att de gjorde det för att folk inte skulle klaga att de missade “Boys Don’t Cry”. Riktigt svår lista – modigt! Måste passa på att tillägga att The Twilight Sad spelade ett av de bästa sets jag sett i år. Lagom poppigt, lagom postpunkigt, helt fantastiskt. Tror inte att de kunde ha hittat en bättre öppningsakt. Tyvärr var de så bra att när The Cure körde för många svåra låtar på rad kunde jag inte låta bli att tänka “fan, önskar att The Twilight Sad spelade just nu”.
- Trots att det var en arenaspelning är det sällan man ser ett så bra band där det är så dött i publiken. Det kändes verkligen som att folk bara stod där, kanske gungade lite i takt, men det var inte direkt någon indieklubbstämning så att säga. Tror att den svåra listan kan ha bidragit, då allt blev super när hitsen rullade in. Någonting som personligen gjorde det svårt var att ljusen och bakgrundsskärmen (bakom bandet) var så intressanta att kolla på att man zonade ut vid flera tillfällen och glömde lyssna på musiken. ADHD alltså… Men allt kändes proffsigt och genomtänkt och uppskattas enormt! Man lämnade inte arenan besviken.
Missa inte vår recension från Stockholmspelningen.
