Nothing Is Forever – fast The Cure är nog faktiskt det

Vi ska vara tacksamma över att Robert Smith bryr sig om fans och alla andra så mycket som han gör. Efter 44 år är det inga slentrianmässiga charader av samma låtar kväll efter kväll. Han bryr sig verkligen om att vi ska få bli förvånade (även de som reser och ser flera spelningar under turnéerna) när han kväll efter kväll byter ut låtar och lägger in något väldigt oväntat låtval.

Perry Bamonte, som inte varit med sedan mitten av 00-talet är tillbaka och det står två gitarrister på Roberts högra sida (utöver barytongitarr och vanlig elgitarr förstärker Perry då och då på synth). På scen finns även smått legendariska Reeves Gabrels. Alla som kan sin Bowie vet vilka underverk han gjorde ihop med honom under 80- och 90-talen. Tiden är relativ och denne nyaste medlem Reeves har redan spelat i bandet i 10 år.

Vi som nitiskt följer fansidor visste redan att de förmodligen skulle öppna och avsluta setet med de två nya låtarna ”Alone” och ”Endsong”. Eller nej, det visste vi inte, trots att de gjorde det på turnéns två inledande spelningar i Riga och Helsingfors. För det hade lika gärna kunna vara ”Plainsong”, ”Shake Dog Shake” eller ”Tape/Open” som varit de vanligaste öppningslåtarna på senare år.

Världspremiär blir det när nya låten ”Nothing Is Forever” presenteras en bit in. Robert rör sig långsamt med någon slags rytm-manick i ett par minuter tills att hans alltid lika karaktäristiska stämma häver ur sig ord som vi känner igen – om saker han upplevt, om saker han inte har upplevt, saknar, längtar efter, missat, eller tror att han aldrig kommer uppleva igen. Allt för länge sedan och nu. Nothing Is Forever.

The Cure är ett band även om frontfiguren förmodligen bestämmer det mesta. Jacob Cooper kallas av vissa äldre fans fortfarande för den ”nya trummisen” trots att han varit med sedan 1995 och sköter sin uppgift med bravur. Han har även satt sin särprägel på senare års låtar som magnifika ”Underneath The Stars”, men det är en helt annan berättelse.

Simon Gallup är fortfarande världens snyggaste basist som levererar sina extremt specifika basgångar med en otrolig skärpa, och det är gripande att se när hans son Eden smyger in på scenen för att lämna eller ta emot sin pappas signaturbasar åt honom. Roger O’Donnell står till synes mestadels väldigt samlad och framför sina noga utvalda minimalistiska synth- och pianoslingor, vilka klär låtarna i en episk skrud. Den närvaron vill vi aldrig vara utan igen. 

När bandet kommer ut till första extranumret säger Robban att det här blir ”A Pornography encore”, vilket får några runt omkring mig att skrika till av glädje och andra att nervöst titta på varandra. Tre av albumets bästa låtar ”Cold”, ”A Strange Day” och ”One Hundred Years” (synd att de inte spelar ”The Figurehead” så ofta) bränns igenom innan bandet återigen kliver av scenen för att sedan komma tillbaka en sista gång. Det blir då lite av en hitparad av ungefär de låtar (nåja förutom ”The Walk” som får oförtjänt dålig respons) som alla och hens pappa känner igen.

Apropå pappor är det en hel del sådana här, och mammor, med sina tonåringar eller vuxna barn och det säger lite om vad The Cure är för slags band. Då menar jag såklart inte att de håller på med pajas-musik eller någon sådan slags ”show” som andra generationsöverskridande band och artister sysslar med. Det här är på liv och död, och mest då liv. Och det bör alla i Globen under den här kvällen förstå, att deras musik är för alltid.

En smått oväntad ”Primary” dyker upp bland de sista extranumren och ger en udd som oftast inte brukar hamna precis i slutet av The Cures konserter på detta vis. Jag dansar och sjunger ikapp med främlingen bredvid mig.

Kan det ha varit slutet av ett band vi bevittnat den här kvällen? För Robert har hintat om att han inte kommer att orka göra en skiva igen, efter att den länge efterlängtade, förmodligen sista skivan, enligt löften snart kommer, någon gång. Och kanske betyder det även att orken inte finns att turnera mer heller?

I och för sig har han sagt så sedan 1989, men någon gång blir det ju så, att det tar slut. Nothing Is Forever, fast The Cure är nog faktiskt det. De har ju faktiskt en låt som heter så, även om gissningsvis rätt få som läser det här har hört den, med tanke på de olika generationer av människor som var på plats under denna oktoberkväll.