Det är svårt att förstå hur varumärket The Sisters of Mercy fortfarande kan vara så starkt. I vart fall med tanke på hur grundaren och enväldige härskaren Andrew Eldritch har vårdat det genom åren.
Över 30 år har gått sedan senaste fullängdaren och ryktet om livebandet The Sisters of Mercy är inte helt klanderfritt. Likväl är det näst intill utsålt när de intar KB, inte ens tre år sedan förra besöket. Men kvällens spelning bjuder på något som länge saknats i liverepertoaren – nytt material!
I en intervju (bland de ytterst få han ställer upp på numera) avslöjade idag 63-årige Andrew Eldritch att han, under corona-isoleringen, skrev 30 nya låtar. Utöver det faktum att pandemin hållit dem borta från vägarna, lär även nye kompgitarristen Dylan Smith ha bidragit med inspiration. Och jag räknar till att vi får höra inte mindre än tio av dessa under kvällen.
Hur låter det då? Svaret blir att det landar långt över all förväntan. Förutom lite halvhjärtade inledningen ”Don’t Drive On Ice” och det instrumentala spår (som jag gissar är inslängt för att Andrew ska hinna sticka ut på en rökpaus), är precis allt nästan i paritet med deras klassiska (ännu skivproducerande) period under åren 1985 till 1990.
Suggestiva ”When I’m On Fire” låter som en fortsättning på ”Ribbons” och hade platsat på Vision Thing. I pianobaserade och gåshudsframkallande vackra ”Here” sjunger Andrew med nästan lika mycket känsla som han gjorde i ”1959”. Melankoliska ”Show Me” har en fin, fängslande gitarrslinga och för mina tankar så smått till ”When You Don’t See Me”.
Starkaste nya numret är dock storslagna ”Eyes of Caligula”. Låten, som är något av det mest omedelbara (och Bowie-liknande) Andrew Eldritch har sjungit, vore ett givet val som första singel. Om det nu hade faktiskt hade funnits några planer på att spela in och ge ut det nya materialet vill säga.
För rykten om en ny The Sisters of Mercy-skiva (den ännu uteblivna uppföljaren till 1990 års Vision Thing), florerade redan för tjugo år sedan när de under en period spelade nytt, outgivet material live. Men på grund av Andrews livslånga (och för utomstående ganska obegripliga) fejd med hela musikindustrin kan vi sannolikt inte räkna med något nytt album den här gången heller. Så länge gamla fans fortsätter att komma till spelningarna så kommer de att turnera vidare och det nya material som spelas live bevaras till eftervärlden enbart genom skakiga mobilkamerafilmade YouTube-klipp.
Genom åren har man ibland fått intrycket av att Andrew Eldritch någonstans längs vägen slutat brinna för The Sisters of Mercy. Att de ändlösa turnéerna främst är en inkomstkälla för honom. Men någonstans tycks passionen ha återvänt.
Jag var ”för ung” för att uppleva storhetstiden men kvällens spelning är den bästa jag sett under de 25 år jag följt The Sisters of Mercy. Utöver Dylan Thomas är leadgitarristen Ben Christo kvar i sättningen. Med sina 16 år i bandet är han, förutom enväldige Eldritch, den långvarigaste medlemmen i Sisters-historien – och han har verkligen vuxit in i rollen!
Den ökända rökmaskinen är starkt nedtonad sedan flera vändor tillbaka. Scenen är snyggt och effektivt upplyst och energinivån hög rakt igenom. Andrew mellansnackar och skämtar med publiken som jag knappast sett honom göra tidigare och tycks inte ha något alls emot att köra obligatoriska hitarna ”Temple of Love” och ”This Corrosion” som extranummer. Det är anthems som varje kvasigoth kan sjunga i sömnen. Men till de dedikerade fansens stora glädje har han även plockat med sig halvobskyra klassikern ”Giving Ground” från sidoprojektet Sisterhood och avskalat suggestiva ”Never Land” som blir en effektfull brygga till ”Lucretia my Reflection”.
Det råder inga tvivel om att Andrew sitter på material till (sannolikt flera) nya album som bara hade gjort gott för varumärket The Sisters of Mercy. Men hur mycket man än önskar ett nytt album efter det här så finns det också något betryggande i att Eldritch förblir så konsekvent i sin tjurskallighet.
