Det tar inte många sekunder att trollbindas av Olov Antonssons första skiva i eget namn. Det räcker att lyssna på inledande ”Solnedgång vid Tväran” – en alldeles underbart sockersöt ögonblicksbild där låtjaget står på hörnet av Prinsgatan med en maskros i sin hand (!) och tittar på smutsiga Tvärån, ackompanjerad av mysiga funktrummor och tusen stråkar.
Och sedan bara fortsätter det, och fortsätter, och fortsätter.
Över tolv spår ljuv croonerpop spatserar Olov lättfotat omkring i AC-län och funderar över gamla kärlekar, tittar på statyer, diggar Frank Sinatra och romantiserar tillvaron i största allmänhet och Västerbotten i synnerhet. Det är älvar, åar, städer och byar. Det är storslagna stjärnhimlar och exploderande romantik och evig ljus sommar, men hela tiden anfrätt av ett underliggande vemod.
Musiken är direkt i anslaget och ofta oerhört vacker; med mjuka penseldrag målar bandet upp en färgglad kuliss bakom Olovs finstämda röst. Slutresultatet är moget för vilka finrum som helst.
Visst ångar det av Joel Alme, av Jens Lekman, Elvis Costello och redan nämnda Sinatra. Och visst kan Olov Antonsson sin indiepophistoria; I ”Umedalen, här kommer vi” är kanske inte Vasastan som Chinatown – men väl Umeå Centrum som Tokyo. Och visst förekommer också här en ”Huckleberry vän”. Men i AC-län är inte ortodoxin hårdare än att man lika gärna kan sjunga om Hjalmar Söderberg eller rimma ”Åh Skellefteå!” med ”So much to answer for!” i skivans kanske bästa spår.
Visst är det ett infernaliskt tjöt om Umeälven och Tvärån och E4:an och Umeå och Skellefteå i låt efter låt. Men det gör mig ingenting. Hade de geografiska referenserna varit mer populärmusikaliskt uttjatade – typ göteborgska eller stockholmska – hade skivan (för mig åtminstone) varit textmässigt outhärdlig.
Men nu är de Västerbottniska och inte alls särskilt besjungna och alltihop slutar med att jag sitter med ett fånflin framför Google Maps och scrollar omkring i skogarna, zoomar runt i städerna, följer älvarna från fjällen ända ut i havet.
[Gaphals, 25 november]
