Protomartyr – Ultimate Success Today

When the ending comes, is it gonna run at us like a wide-eyed animal? A foreign disease washed upon the beach? A dagger plunged from out of the shadows?

De första textraderna vi fick höra från Protomartyrs femte album artikulerar en frågeställning om hur vi som civilisation slutligen kommer nå vägs ände – innan slutsatsen bankas in; det spelar ingen roll hur slutet kommer, grunden har vi själva lagt under lång tid genom intolerans, girighet och ignorans.

Trots att Ultimate Success Today skrevs och spelades in för över ett år sedan är det svårt att se hur den hade kunnat komma vid en mer passande tidpunkt än nu. Ämnena skivan behandlar är förvisso inget som unikt utmärker endast sommaren 2020, men när Joe Casey sjunger om ”A foreign disease” och ”riots in the streets” med coronapandemin och Black Lives Matter-protesterna som fond känns albumet som ett definierande verk för vår samtid.

Ultimate Success Today är en å ena sidan sorgsen, å andra sidan ilsken samtidsskildring vars tematik enligt sångaren Joe Casey är sprungen ur en frågeställning: ”Why do i feel sick all the time?” – det som i första singeln ”Processed by the Boys” omnämns som ”a cosmic grief beyond all comprehension”. En känsla av hopplöshet.

Casey har i intervjuer varit ärlig med att den pågående pandemin kan komma att bli dödsstöten mot Protomartyr, men oavsett det känns bandets femte album på tio år som ett bokslut över ett årtionde där man med ständigt ökande precision skildrat allt det äckliga i den amerikanska samtiden. Udden riktas även nu mot återkommande teman i bandets diskografi – fascism, osund maskulinitet och kapitalism. Lägg med detta album till rasande kängor mot Sillicon Valley-miljardärer och USAs gränspolitik och dess sjukvårdssystem. Om det inte vore så nedslående hade man nästan kunnat imponeras av hur passande det är att albumet släpps mitt under en brinnande pandemi när landet tycks vara på gränsen till ett inbördeskrig.

Joe Casey beter sig fortfarande som en berusad sanningssägare som skriker ut obekväma sanningar från sin plats vid bardisken, men där förra skivan Relatives In Descend var ett stridsrop så har viss uppgivenhet letat sig in i Ultimate Success Today. Ilska som dränks i en sorgsen känslan av att allt bara blir värre och värre.

Casey fyller fortfarande sina texter med metaforer som anspelar på grekisk mytologi, historia och litteratur och liksom tidigare Protomartyr-skivor är det en skiva som gör sig minst lika bra med texthäftet i ena handen och google i den andra, som den gör med en öl i ena handen och den andra boxandes i en tegelvägg. Referenser till böcker som Richard Burtons The Anatomy of Melancholy eller E. M. Ciorans A Short History of Decay känns lika naturliga som referenserna till Robocop och kängor till Pitchfork-skribenter och tech-företag.

Precis som med Caseys texter så fortsätter bandet rent musikaliskt att ta imponerande kliv för varje ny skiva. Grunden känns igen sedan tidigare: reverbdränkta gitarrer med sylvassa melodier som tillsammans med distinkta basgångar och kontrollerade trummor går en rejäl brottningsmatch med Caseys gläfsande sång. Alex Leonards driviga trumspel har aldrig låtit bättre, Greg Ahees gitarriff skär genom låtarna som en motorsåg och Scott Davidsons basspel får agera melodisk motor i flera låtar.

Men denna gång har bandet även bjudit in utomstående kollaboratörer i betydande kapacitet. F.d Pinegrove-medlemmen Nandi Rose, som numera huvudsakligen släpper musik som Half Waif, gästar med sång på ”June 21” och körsång på flera andra låtar, vilket är en trevlig kontrast till Caseys monotona stämma. Men den kanske mest intressanta musikaliska skiftningen skapas av att jazzmusikerna Jameel Moondoc (alt-sax), Izaak Mills (sax, basklarinett, flöjt) och Fred Lonberg-Holm (cello) har adderats till bandet och skapar en frijazzig motpol till bandets brutalistiska postpunk. Utöver att utöka bandets musikaliska palett skapar denna intressanta variation i ljudbilden den hittills mest fulländade versionen av Protomartyrs sound.

Paradoxalt nog är skivan, trots den ökade luftigheten och den friare formen, stundtals bandets hårdaste. Just i den dynamiken ligger storheten. Den febriga intensiteten släpper aldrig taget om lyssnaren oavsett om tempot är stenhårt eller mer reflekterande, vilket resulterar i en samling av de allra bästa låtar bandet skrivit.

”Processed by the Boys” framstår som den definitiva Protomartyr-låten – ett manifest över allt bandet står för både textmässigt och musikaliskt. ”Michigan Hammers” och ”Tranquilizer” illustrerar en mer experimentell och kaosartad sida som klär bandet väldigt väl och ”The Aphorist”, ”Modern Business Hymns” och ”Bridge & Crown” rymmer några av de mest melodiska ögonblick i kvartettens katalog.

Skivans största stund sparar man dock till sist. Den avslutande postpunk-balladen ”Worm In Heaven” är formulerad som ett farväl med hopp om så lite smärta som möjligt. “I wish you well, I do. May you find peace in this world. And when it’s over. Dissolve without pain” sjunger Casey när han leder oss mot skivans klimax. En cynisk men öm ballad för apokalypsen. Han fortsätter: ”Remember me, how I lived. I was frightened. Always frightened” i vad som känns som ett lika värdigt som melankoliskt avslut för bandets första och förhoppningsvis inte sista årtionde.

[Domino, 17 juli]

8