Det är första dagen i december och snön har hittat hela vägen ner till Malmö. Det är ingenting som märks på stadens livescen och jag beslutar mig för att sätta ihop en egen festival av allt som händer på kulturkvarteren på Möllan. En helkväll av socialrealistisk vardagsdramatik och slirig trashanksromantik.
Jag inleder kvällen på Babel där den malmöitiska altcountrykvintetten Kustvägen klär målande vardagsgrubblerier i smygande intim värme. Som den felande länken mellan Björns Vänner och Björns Band sjunger gitarristen Charlie Kristensson (Villovägar, Alphabet Town, Funked Up) på varm innerlig skånska om hemstadstristess, drömmar om något annat och Möllevångens uteserveringar. Tillsammans med Goran Petrovskis (Punk Mahone) eldiga fiol, Hannes Åhrmans (JernbergÅhrman) krämiga slidar och elgitarrer, Erik Hideståls (Det Funkar, Funked Up) luftiga basgångar och Dennis Kristenssons lunkande vispar rymmer deras intima altcountry inslag av både soul och folk. I den somriga hemstadsskildringen ”Möllevången” plockar Hannes fram ett dragspel och i avslutande ”Sist du var här” tittar några rader ur Bruce Springsteens ”I’m on fire” in. En ny bekantskap som jag definitivt kommer hålla extra utkik efter.
Göteborgssonen Joel Alme (Hästpojken, Spring In Paris) tar över scenen helt ensam med en akustisk gitarr. Med soloturnén För väldigt många lögner sen skalas de personliga uppgörelserna med uppväxten och klasstillhörigheten ner till vad det verkligen handlar om. Själva berättandet och den direkta publikkontakten. Nära och förtroligt berättar han om släktingarna som söp ihjäl sig, morsans uppväxt på barnhem, morfar som var sjörövare, barndomsvännerna som aldrig hann fylla tjugo, jobbet som musiklärare på kvinnofängelset Hinseberg och hur han en gång rymde från ett behandlingshem på jakt efter något helt annat. Han berättar om hur hemstaden Göteborg gentrifierats från grönsakshandlare, Totta Näslunds krog C Von och hippiekollektiv som tävlade i vem som kunde vara mest lik Lou Reed på fyllan till golfbags och märkeskläder. Men också om hur han numera kan landa i en trygg familj där ungarna är mätta och räkningarna betalda.
Nakna berättelser om ett liv på samhällets skuggsidor kantat av otrygghet och krokiga relationer. Han inser att ingen kan leva utan att någon gång känna skam men när han ska vara helt ärlig har han svårt att se folk i ögonen. Istället skriver han sånger och klär sina brev från botten i vackra episka melodier som bara han kan skriva. Intim avskalad visindie med stora melodier för att i nästa stund glida över i Bo Diddley-rytmer, skrammelvalser, visselsolon och ohämmad allsång. Han vrider själen ur kroppen i ”Jaga dagen”, vaggar till ro i den gryningsmeditativa ”Kom igen nu morgonen” och bjuder upp till allsång och taktfast handklapp i den piggt funkiga ”Backa tiden”. Starkast är den nakna uppgörelsen med sin frånvarande farsa i den vaggande ”Aldrig bra på livet”. Joel Alme kanske aldrig har varit bra på livet men han är en mästare på att bara vara människa och som sin dotters stolta pappa seglar avslutande ”Dig äger ingen” iväg i ett ystert visselsolo.
Själv seglar jag iväg två kvarter söderut och när jag snubblar in över tröskeln på Grand, är den kompakta punktrion Härvan mitt uppe i sjätte låten ”Som du”. Men med sitt frenetiska tempo hinner de ändå riva av ytterligare fjorton intensiva stänkare innan det är dags att kliva av. Ikväll släpps femte EP:n Det sociala glidmedlet och under ledning av serietecknaren Mats Källblad (Styret, Spiken i Kistan, Barabbas Musikkollektiv) behandlas snefyllor, arbetskritik och klasstillhörighet till grinig Osby-dialekt och kantiga gitarrer. Vera Anderssons (Backlinjen, Pestens Tid, Substitutet) vandrande basgångar och Emil Karlssons (Hjelle & Ormarna) hetsiga trummor är mer samspelta än brukligt och sitter som en kasslerjacka mitt i plytet. ”Nästa låt går till Grand, tack för senast!” säger Vera syrligt inför ”Ölbiljett” om hur mycket de får i lön men allra starkast är den konsumtionskritiska ”Mer av allt” och den avslutande dängan ”Sova på det”.
Medan Härvan sover på det river röstångakvartetten Haket hela haket. De inleder visserligen förhållandevis lugnt och stilla med den dansbandslunkiga ”Låt mig va” och den rökiga trashanksballaden ”Buddy” men skenet bedrar. Haket levererar elak rock som slirar och glöder. Med giftiga gitarrslingor, en slirig intensitet och ett stojigt Kal P Dal-vibrato är frontmannen Conny Andersson (Babian, SvartePan) den struliga antihjälten personifierad. Tillsammans med Patrik O’Månssons (Duo Skröfs) krämiga gitarrer, Christian Norefalks (Babian, SvartePan, Björn Holmdén) lummiga basgångar och Mark Lowerys handfasta trummor är de chefsideologer i den nya vågen av svensk rock. Varma dynamiska dängor kantade av tjurighet, humor och bitsk landsortsmentalitet med ena benet i rännstenen och det andra på utescenen nere på byn. Kvällen till ära är det urpremiär på den ångestdrypande ”Lucifer”. Allra starkast är dock den antiteistiska käftsmällen ”Gud” och den totala urladdningen ”Hålet” och när Connys giftiga gitarrer löpt fullt amok i avslutande ”Aldrig bli din vän” har hela haket rivits.
Jag snubblar ut i den kyliga vinternatten. Gatorna är fyllda av slask och snö och ändå dröjer det ett bra tag innan jag inser att det nog vore lämpligt att sätta på mig min jacka. Det är en lång väg hem men den värme jag fyllts av under kvällen räcker gott åt att ta mig genom den här vintern.
