Malmöbaserade Nightmen har det mesta som krävs av ett rock ’n’ roll-band. Medlemmarna utstrålar arrogans, musiken är Burger Records-skränig och utan att låta ansträngda införlivar de rockhistoriens alla ingredienser. De svarta skinnjackorna sitter lagom tajt och blickarna på skivomslaget är drygt nonchalanta. Det blir dock aldrig krystat.
Det skadar inte att personliga favoriten Gun Club ekar i underbara ”Baby On The Run”. Blandningen mellan punk och blues får mig på fall. Jeffrey Lee Pierce från nämnda band var ett stort fan av Blondie, och hans förmåga att skriva låtar med ett destruktivt sinne men med snygga refränger, går förmodligen att spåra till Pierce fascination av Debbie Harry. Det går inte att vara stenhård i alla lägen, de mjuka sidorna måste också ventileras. I Nightmens fall sammansmälter punkrocken med smittsam powerpop. Det går inte att leva utan melodier.
Även om Fifteen Minutes Of Pain klassificeras som en debutskiva, har medlemmarna hunnit samla på sig en massa erfarenheter. Eller vad sägs om MF/MB/, Terrible Feelings och Yast? Det imponerar, men det som imponerar mest är att Nightmen visar upp en helt ny sida. Det går visserligen att spåra vissa likheter till Terrible Feelings, men den nya konstellationen äger en råhet som sistnämnda band saknar. Musiken är mer rakt på sak. Det är mer Sonic Rendezvous Bands ”City Slang” – minus piano – än Marked Mens ”It’s Not A Crime”.
Nightmen gör det relativt lätt för sig. Det handlar om att få ut så mycket rock ’n’ roll som möjligt, men det är ändå svårt att få musiken att låta tidlös utan att vara kopierande – medlemmarna lyckas undvika de flesta nostalgifällor. Det blir en och annan Iggy Pop-flirt för mycket, men det påverkar inte helheten.
[Lövely Records, 15 april]
