2013, detta fantastiska musikår, var året då Postiljonen slog ner över mig likt en blixt på en klarblå sommarhimmel. Deras drömska pop var inte bara musik som lyckades göra saxofonen cool igen, utan det var också musiken som på grund av dess timing utgjorde ett fantastiskt soundtrack till den kommande sommaren.
Jag minns fortfarande hur jag gled fram längs gatorna på Möllevången i Malmö med deras musik i hörlurarna och kände någon slags eufori. Det var kärlek från första ”öronkastet”. Och sedan dess har Postiljonen haft en särskild plats i mitt musikhjärta. Med andra ord så förstår ni då också att mina förväntningar på deras efterlängtade uppföljare är tokhöga.
Uppfylls dem är ju då frågan. Både ja och nej. Den som, precis som jag, föll för soundet blir inte besviken över de drömska toner som åter står i centrum. Men förutom att saxofonen är utbytt mot en 80-talsflörtande elgitarr finns där egentligen inget som känns särskilt nytt i upplägget. I dagens musikvärld, där kartan över vad som är fräscht och nytt ständigt ritas om, går det inte att förlita sig på gamla meriter. Hungern efter att få uppleva något som ska ruska om mig totalt, och få mig att euforiskt dansa ner för Möllans gator igen är alldeles för stor, och riktigt där hamnar jag inte när jag lyssnar på Reverie.
Men bortser man mina absurt höga krav så är det givetvis en mycket godkänd uppföljare. Kanske är det det faktum att det fortfarande är vinter, och inte stundande sommar, som gör att det faller på mållinjen. Kanske ska vi helt enkelt omvärdera plattan om några månader igen, när träden åter blommar. Där och då kanske vi får det perfekta sommarsoundtracket igen. Men här och nu får vi nog nöja oss med att betrakta det som den perfekta bakgrundsmusiken istället.
[Hybris, 19 februari]
