The Hanged Man – Lord Have Mercy

Lord

The Hanged Man aka Rebecka Rolfart släpper sin nya EP Lord Have Mercy på kassett. Ett allt vanligare format dessa dagar. Är dock rädd för att Rolfarts domedagsliknande psykedelia ska avmagnetisera banden och på så sätt göra kassetterna olyssningsbara. Låtarna har nämligen en speciell dragningskraft. Inledande ”Darkness Hides Inside” ger en krypande känsla, musiken är som gjord för en rituell dödsdans och framtiden tecknas i mörka färger. Det är som att Rolfart ger ett varnande tecken.

Den moderna populärkulturen har alltid gett fingervisningar om en mörkare framtid, men detta album är sprunget ur en tid som håller på att förverkliga dåtidens alla mardrömmar (eller återupprepar gamla synder). Ljudbilden är kompakt och emellanåt infinner sig en mässande karaktär. Grunduttrycket är dock detsamma som på hyllade debut-EP:n First Quarter Moon, men mörkret är mer genomträngande denna gång. Mer skrämmande.

Samtliga spår frammanar en hotbild och de som borde känna sig träffade är männen som upprätthåller de patriarkala strukturerna; avslutande ”The Descension Of Inanna” åberopar med största sannolikhet den mesopotamiska gudinnan Inanna, som enligt traditionen sägs symbolisera krig, födelse och himmel. I samband med denna låt blir ljudbilden ljusare i tonen.

Det finns mycket som tilltalar mig på detta album. Jag älskar artister som bygger upp ett eget universum, där text och instrument bildar en helhet, vars inramning speglar artistens vilja att frångå normer. Mycket av dagens musik känns både opersonlig och intetsägande, men Rolfart har styrkan att gå sin egen väg. Those Dancing Days och The Hanged Man är varandras motpoler. Jag har dessutom svårt att sätta ord på musiken och det är nästintill alltid ett bra betyg. Musik ska tala för sig själv.

[Kning Disk, 19 februari]

8