Även om förstasingeln ”Doing The Right Thing” slog till direkt i maggropen, likt en ljuvligt mässande klagosång över det mänskliga varat, så har jag svårt att hitta andra låtar på Daughters nya album som griper tag i mig ordentligt. Det blir aldrig mer än njutbar bakgrundsmusik.
”I hate being alone”, sjunger sångerskan Elena Tonra i ”Alone/With You” och fortsätter att deklarera att hon också ogillar att äta och gå ensam och att hon borde skaffa en hund… eller något, innan hon klargör att hon minsann inte vill gå, bo eller gå ut med sin hund (typ) med det DU som sången adresserar. Lite som en pest eller kolera-situation där nackdelar med ensamhet och tvåsamhet ställs mot varandra i vardagliga metaforer. Snyggt, även om låten i sig inte engagerar särskilt mycket.
Plattans mesta upptempolåt är också albumets sämsta. ”No Care” passar inte alls Tonras röst och låten känns mest som en seg och slarvig uppförsbacke. Då är dynamiska ”Fossa” betydligt bättre.
Egentligen är det inte mycket som har förändrats sedan sist. Tonra sjunger fortfarande på ett sätt som för tankarna till The Cranberries Dolores O’Riordan, musiken är fortsatt dovt öronvänlig med diverse utflykter till larmigare ljudlandskap, och texterna är utelämnade och sällan upplyftande.
Daughters debutalbum balanserade hela tiden på rätt sida av gränsen mellan skönt tillbakalutad och menlöst tråkig. Not To Disappear hamnar däremot allt för ofta i det senare spektret. Tyvärr. Synd på så rara ärtor.
[4AD, 15 januari]
