Brittiska trion Daughter, som är aktuella med sitt andra album Not To Disappear, besökte nyligen Stockholm för en spelning. HYMNs Christoffer Jonsson fick ett samtal med sångerskan Elena Tonra i samband med detta. Läs intervjun nedan.
Det är en stunds väntan innan jag får komma in backstage där Elena Tonra sitter och väntar. Även om det är en liten och ganska sunkig loge med några gamla nedsuttna soffor som verkligen sett bättre dagar, så känner jag mig välkommen när Elena leende hälsar på mig. Hon har en poncho virad runt sig som ser otroligt söndagsmysig ut, det enda som fattas är en varm kopp örtte framför henne.
Elena väntar inte på att jag ska börja ställa frågor utan tar istället för sig på en gång och frågar om hur jag har det. Som om vi skulle vara gamla vänner som inte setts på några år. När vi väl börjar prata om henne istället frågar jag hur turnén hittills har varit. Elena berättar att hon tycker den varit överraskande rolig och att fansen verkligen tagit till sig den nya skivan.
– Fast det är kanske svårt att avgöra just nu. Man vet aldrig om de ändrar sig, säger Elena och skrattar.
Hon berättar att även om den här turnén inte är så värst lång så börjar deras USA-turné direkt efter.
– I och med den nya plattan så har vi en massa turnerande framför oss. För sen blir det sommar och då börjar alla festivaler.
”Efter spelningen stod alla i bandet bara och grät, jag vet inte varför”
Jag frågar vilken som varit den bästa spelningen hittills på turnén. Elena lutar sig tillbaka och tänker en stund.
– Hmm, jag tror nog att det var när vi var i Paris. Det var en underlig känsla, efter spelningen stod alla i bandet bara och grät, jag vet inte varför. Alla började bara att gråta. Inte för att vi var ledsna utan mer för att vi var glada och det var så mycket energi. Jag vet inte hur jag kan förklara det, det var bara en otroligt vacker stund.
Hon tillägger att de inte haft någon spelning hittills som inte varit bra, alla spelningar har haft en speciell känsla.
– Åtminstone från vårt perspektiv, förhoppningsvis tycker de som går på spelningarna likadant, fortsätter Elena och börjar skratta.
Jag ber Elena beskriva den nya skivan. Hon lägger sitt pekfinger över munnen i en tänkande position. Det är tyst en stund medan hon tänker, sedan berättar hon att det är en mörkare skiva, det är mer elektroniska inslag som de inte använt förut – vilket har gjort att den är mer aggressiv än den förra plattan.
– Men jag vet inte. Det är samtidigt, från en textmässig synvinkel, ett sorts index på alla olika sätt man kan känna sig ensam på, och det är samspelet mellan den ensamma rösten och den aggressiva musiken som gör att det inte bara är en deprimerande skiva, lägger hon till.
Jag är nyfiken på vilken hennes favoritlåt på den nya skivan är. Det visar sig att Elenas favoritlåt och min är den samma – “Do the Right Thing”. Jag ber henne förklara innebörden med låten eftersom den har en sådan intensiv och speciell text.
– Den är väldigt personlig. I början hade jag ingen plan med låten, men efter ett tag så vändes allt upp och ned och jag kom in på min mormor som är diagnostiserad med alzheimers, det är en hemsk sjukdom. Det är konstigt att se henne titta på bilder från sitt liv och inte känna igen personerna på bilderna. Så jag ville skriva texten utifrån synvinkeln av en person vars minnen gradvis försvinner.
Jag märker att jag träffat en öm punkt när jag ser att Elenas ögon tåras. Hon försöker kämpa emot och fortsätter att berätta om låten.
– Men den är också från en anhörigs synvinkel som måste se en person glömma allt och inte känna igen sina barn eller bilder på sin man. Det är som att det är vem som helst på bilden fastän de har varit gifta i 60 år. Hur ska man bete sig? Ska min mamma t.ex. spela med när min mormor som är 80 säger att hon ska hem till sina föräldrar? Så det är samtidigt en liten hälsning till min mamma om att jag tycker hon gör rätt att spela med i sjukdomen. She’s doing the right thing.
Jag byter spår innan det blir allt för känslosamt och frågar om vad som var den största skillnaden med att göra Not To Disappear och förra skivan If You Leave?
Elena berättar att förra albumet var mer av ett pusslande där gitarren är inspelad här och trummorna där, och viss sång är inspelad i en lägenhet och så vidare. Hon fortsätter:
– Med Not To Disappear fick vi vår egen studio i Brooklyn och ett eget ställe att skriva på, så jag tycker den nya skivan känns mer som “vår”. Alla har bidragit med något då alla varit samlade plus att vi har haft mer tid till att skriva.
Vi återkommer till Elenas texter och jag frågar var all ensamhet och “heartache” rotar sig. Elenas poncho har glidit ner i knäna, hon tar tag i plagget och kastar den över ena axeln igen.
– Oj, ja. Det är från egna erfarenheter. Även om det inte är något jag har varit med om själv, om det hänt någon som jag känner, så är texterna om mina känslor inför händelsen.
Elena vrider lite på sig och försöker formulera det hon har att säga på rätt sätt. Som om hon inte vill avslöja allt för mycket. Efter många “hmm, well, erm” och påbörjade meningar som slutar efter tre ord, berättar hon att texterna hon skriver är ungefär som snapshots av de tre senaste åren.
Skulle du påstå att skrivandet är en slags terapi?
– Jag tror det. Det hjälper åtminstone. Jag märker att jag skriver när jag känner mig ledsen. Jag hittar mest inspiration då. Är jag glad kan jag inte skriva alls.
Jag frågar om hon alltid använt skrivandet som terapi. Elena skiner upp, lutar sig fram och ler och nickar. Hon börjar skratta och säger:
– Ja, jag hade en tid när jag var liten då jag bara satte mig ner och skrev så fort jag kände något jag inte kunde hantera och lade sedan texten i en liten låda. Som att jag har sagt allt jag vill och nu gömmer jag bort det i min lilla låda. Jag kände mig inte lika löjlig efteråt, det var som att jag förde över alla känslorna till pappret.
Jag frågar om hon har kvar alla papper.
– Jag tror att de finns i mina föräldrars hus. Jag har alltid varit orolig för att mina föräldrar ska hitta texterna och tänka ”vem fan är den här ungen”? Men, ja, det är inte ens dikter, mer sångtexter utan låt.
Så om du går igenom alla papper kanske det finns en Daughter-låt eller två?
– Absolut, jag kommer fortfarande ihåg melodin jag skrev texterna till. Jag var ett rätt så konstigt barn. Men det hjälpte. Allt jag kände att jag inte kunde prata med någon om, det fick jag ner på papper.
Det är väldigt underhållande att se Elena minnas tillbaka och skratta till sina minnen från barndomen. Det framgår väldigt tydligt vilken varm och vänlig person Elena är, hon delar med sig av sitt liv men bryter emellan åt av för att fråga mig saker om mig. Det är mer som att vi umgås och inte att vi är där för en intervju.
Jag frågar Elena om hon tycker att Daughters musik påverkas av att alla medlemmar är från olika länder. Hon svarar att det är något hon vill tro. Alla tre skiljer sig åt vad gäller kultur och bakgrund. Elena har sina irländska rötter där folkmusiken har präglats av en mer historieberättande musik. Remi började spela trummor vid sex års ålder, har alltid haft en talang för musik och ser på låtar från ett annat perspektiv. Igor däremot kommer från en mer electrobaserad bakgrund. Elena tror att dessa skillnader gör att de passar bra ihop. Hon berättar också att de träffades när de gick på musikskola.
Elena börjar skratta när hon minns tillbaka till tiden innan hon spelade med Remi och Igor.
– Jag brukade spela på olika pubar och ställen som anordnade spelningar där vem som helst kunde spela så länge det kom minst 20 personer som kom och de köpte minst en öl. Så jag tvingade dit kompisar men fick inget betalt, inte ens taxiresan hem. Jag tror dock det gav mig självförtroendet att stå på scen.
”Jag brukade spela på olika pubar och ställen som anordnade spelningar där vem som helst kunde spela”
Innan vi skiljs åt måste jag självklart fråga om hur det känns att Daughters musik använts i stora tv-serier som Arrow, Person of Intrest och Greys Anatomy för att nämna några, och hur det har påverkat dem som band.
– Det har hjälpt oss oerhört. Vår musik har spridits till så många människor som aldrig skulle hört vår musik annars. Men jag tror att det är många tv-serier som verkligen fokuserar på musik som ska passa för avsnitten. Självklart känns det väldigt konstigt, speciellt Greys Anatomy. En serie jag sett och nu ska vår musik vara med där. Det är så absurt.
– Ibland vet jag dock inte riktigt hur de väljer musiken, fortsätter hon. Nån serie skickade ett klipp och sa vilken låt de ville ha. Det var två personer som bara stod och sa ”I love you, I love you”, det var väldigt cheesy och i låten sjunger jag om döden!
Vi fortsätter att prata en stund till innan Elena blir hämtad för att fotas. Hon ger mig en kram och tackar för att jag ville intervjua henne. Återigen ett bevis på hur ödmjuk och vänlig hon är.
