En får räkna med att Mystery Jets skivor är svajiga. Stabiliteten är ändå värd att offra för att hålla igång bandets respektingivande experimenterande med nya ljudbilder. I utbyte brukar lyssnaren garanteras underhållning och en stor portion charm som gör det uthärdligt att studsa så våldsamt mellan de höga topparna och de djupa dalarna som varje skiva innehåller. På fyra album har Mystery Jets dessutom lyckats utveckla tillräckligt många röda trådar i sitt låtskrivande för att de inte ska låta som ett helt nytt band varje gång de släpper ett album.
Eftersom kontraktet mellan bandet och lyssnaren har sett ut på det här sättet de senaste tio åren är det lite chockerande att de på nya Curve of the Earth verkar ha tröttnat på att utforska vad de kan göra och istället skapat ett potpurri av de tidigare skivorna. Syntharna som portförbjöds efter den relativa succén med Serotonin är tillbaka på Curve of the Earth, det är även gitarrerna som dominerade Radlands. Tyvärr saknas ingredienser från bandets första, och bästa, album Making Dens, som hade kunnat bidra med ohämmad glädje och originella, nyckfulla texter.
Curve of the Earth innehåller få spår som fastnar. Hälften är flirtar med storslagen arenarock manglad genom Mystery Jets egna världsbild. Det funkar bra, till stor del för att sångaren Blaine Harrison har en gudabenådad röst som man bara kan hoppas ska få fylla ut ett riktigt stort spelställe någon gång, och William Rees blir en allt säkrare gitarrist för varje nytt album. Men låtar som ”Telomere”, ”Bombay Blue” och ”Bubblegum” är lite för anonyma för bli hittar och Mystery Jets har av någon märklig anledning aldrig riktigt lyckats skriva lika bra texter som de färgstarka berättelserna på Making Dens.
Det är bland annat det som gör andra hälften av den nio låtar långa Curve of the Earth smått olidlig. ”The end up” är Mystery Jets när de är som sämst – en gitarrtrudelutt vars text om vem vi blir kära i vs. vem vi blir ihop med är filosofisk på samma sätt som ett samtal i ämnet mellan två ganska nöjda fyllon på din lokala pub kl. 02.
Curve of the Earths problem är att de vanliga dalarna är där, medan topparna inte är lika höga som de brukar vara på Mystery Jets skivor. Det händer antingen för mycket eller för lite på de enskilda spåren.
En dag kommer detta musikaliskt promiskuösa band att släppa en fantastisk och rakt igenom stabil samlingsskiva, men det är tveksamt om den kommer innehålla många spår från Curve of the Earth.
[Caroline, 15 januari]
