Foto: Madeleine Martinsson
Dungen är ute på ett segertåg med sin senaste skiva Allas sak i bagaget. HYMNs Jonatan Martinsson träffade bandet innan deras spelning på Storan i Göteborg och pratade om USA-turnen, efterföljare och en kommande liveskiva.
Klockan är strax efter sex och genom väggarna hörs tonerna från förbandet Tussilagos soundcheck. Kvällens huvudakt har slagit sig ned på svarta skinpallar bakom scenen. Gustav Ejstes, Reine Fiske och Mattias Gustavsson sitter alla med ett glas vin framför sig, Johan Holmegård vilar huvudet mot bordet. Dungen är mitt uppe i turnén för sin senaste skiva Allas sak och även om de börjar känna sig lite slitna av turnélivet är glädjen över att få spela fortfarande intakt.
”Igår höll vi på i två timmar, och efteråt sa Reine att han kunde hållit på längre”
– Ja, gud ja. Vi älskar ju att spela, det är det bästa. Igår höll vi på i två timmar, och efteråt sa Reine att han kunde hållit på längre, säger Johan och Gustav fortsätter.
– Den grejen beror helt och hållet på att publiken har varit så otroligt fin. Det är ingen av oss som är en estradör som får igång allsång och håller på men man känner verkligen närvaron från folk och det triggar. Det blir allas sak så att säga.
Dungen är nyss hemkomna från USA. Det stora landet i väst där de, svenska texter till trots, har en trogen fanskara. Vart de än kom möttes de av utsålda hus”.
– Det var mäktigt. Vi kommer tillbaka efter fem år och har egentligen ingen aning om folk ska komma överhuvudtaget, och så dyker samma människor upp som var på de första spelningarna vi gjorde i USA, berättar Mattias.
Spelningarna på USA-svängen skedde framförallt på mindre klubbställen, en kontrast mot kvällens högtidliga teaterinramning.
– Personligen tycker jag att de mindre ställena är de bästa. När det är en scen där publiken kommer ändra fram och det blir den där riktigt elektriska svettstämningen, säger Gustav och får medhåll av Mattias.
– Den där gränsen mellan scen och publik, det är väldigt skönt när den börjar suddas ut och det känns som att alla bara är på samma fest och gör någonting tillsammans.
Kvällen till ära är det inte bara turnépremiär på svensk mark, konserten spelas också in och förhoppningen är att snart få ut Dungens första liveskiva.
– Det är Mattias Glavå som mot alla odds gått och styrt upp det nu. Han sa typ att kommer ni hindra mig om jag kommer dit och spelar in? Så nu gör han det men vi har inte clearat någon budget eller någonting, berättar Mattias.
Bandet lyfter fram Mattias Glavå som oerhört viktig för Dungen. Det var han som drog ihop bandet och fick dem att spela in Alla sak, bandets sjunde skiva i ordningen och den första på fem år. Riktigt så länge ska vi inte behöva vänta på nästa.
– Nej, absolut inte. De här fem åren gick så himla fort, alla har jobbat med andra grejer. Hade inte Glavå tagit tag i det kanske det inte hade blivit nu. Men jag skriver redan låtar till nästa platta, säger Gustav.
”Hade inte Glavå tagit tag i det kanske det inte hade blivit nu”
Ljudet från scenen har tystnat och medlemmarna i Tussilago passerar på väg till logen. De är ett band som tydligt uttryckt att de inspirerats av Dungen, något som gruppens medlemmar tycker är fantastiskt.
– Jag älskar Tussilago. Det finns de där personerna man kan träffa vart som helst i världen och när man tittar på varandra förstår man något tillsammans, så är det med Tussilago, säger Gustav och fortsätter.
– De är en annan generation än vi men de har den där grejen, men de har också shoegaze och techno i ryggen. Jag är 79:a och har 90-tals hiphoppen. Och sedan finns det ju dem som är ännu äldre. Vi var på psykjunta i somras och där spelade Mikael Ramel, Kenny Håkansson och så Tussilago och vi. Det var en fin känsla, någon slags stafettgrej mellan generationer.
– Att man kan springa på folk som ger en skivor som säger att de har börjat göra musik för att jag lyssnade på er är otrolig. Man märker att det blir ringar på vattnet. Och känslan att ändå få vara en del av en rörelse i tiden, det är övermäktigt, säger Mattias.
Klockan börjar närma sig halv sju och det är hög tid för bandet att få i sig lite mat innan det är dags att gå upp på scen, men en sista fråga hinns med.
Ni alla är ju med i andra konstellationer, känns det fortfarande speciellt att spela med Dungen?
– För mig är det det, säger Reine och får medhåll från de andra i bandet. Mattias utvecklar resonemanget.
– Att spela musik är någonting man gör med andra, och i slutändan är den musik som kommer ut en produkt av vad det är för konstellation. Det är oundvikligt att det blir olika grejer med olika människor. Och vi har ju spelat så länge så vi känner varandra, man vet vad folk vill uttrycka när de spelar. Den känslan är fantastisk.
Gustav får sista ordet.
– Det blir en sätta fötterna på jorden vibe när man spelar med Dungen. Man kommer hem.
