“I hope this is as close to hell as I get” hörs en röst säga innan låten ”Stygiophobic” sätter igång och The Black Dhalia Murder drar med Abysmal verkligen ner oss till helvetets djupaste avgrund.
Abysmal är bandets sjunde fullängdare och traditionen att släppa en platta vartannat år forsätter. TBDM är ett av de få band som fortsätter att överraska mig. Varje skiva trampar på den klassiska bilden av death metal. Som att de driver med hela grejen att det ska kännas så överseriöst. TBDM vill ha roligt när de gör musik och den känslan för de över till musiken, vilket jag tror är en av anledningarna till att de faktiskt alltid gör bra plattor.
Med Abysmal försöker bandet göra en “full circle” och komma tillbaka till samma sound som de hade när de startade, men de blandar också in den erfarenhet de fått med åren. Gitarrerna är snabbare än förut, vilket gör att sångaren Trevor Strnad inte känns lika lekfull längre. I och med det så blir det en lite mer aggressiv och allvarligare ton än på tidigare plattor. Som tur är så har Strnad fått en bättre röst med åren och lyckas rädda detta med sitt skickliga sätt att använda sig av “squel” och “growl”. Låtarna är även smart placerade och gör att skivan lyfter hela tiden. Sakta men säkert blir jag mer och mer indragen i den – tills jag till slut lämnas tom framför högtalarna i mitt vardagsrum.
Abysmal känns dock väldigt kort. Troligtvis för att bandet redan hade släppt tre låtar från skivan innan releasen, vilket utgör 30% av plattan, och att jag därför bara blir presenterad för sju nya låtar. Men i sin helhet är det ännu en grymt bra skiva från TBDM. De är som en bra whiskey – de blir bara bättre med åren.
[Metal Blade Records, 18 september]
