Jag har under många år nästan gett upp på metal för att vi hamnat i en period där allt låter likadant. Många gör sån här musik för att vissa element bara ska existera och sen är det en musikstil. Det är svårt att säga: ”Wow det här är något jag aldrig hört förut”.
Igår såg jag Lorna Shores fantastiska låt ”To the Hellfire” med illustrerande video och min första reaktion var ganska exakt: ”Vad i helvete är det här?”
Jag lyssnade sedan på en intervju med sångaren Will Ramos och fick verkligen en insikt i hur mycket han anstränger sig för att det ska låta annorlunda och vad han kan göra med sin röst. Det är i princip inga effekter på det här. Det finns en video till där han gör den framför mikrofonen. Där andra metalvokalister inom samma fåra försöker få till är det tonen och de olika teknikerna som gör att han sticker ut från mängden och verkligen förvandlar ”To the Hellfire” till ett mästerverk snarare än ännu en låt i mängden.
De flesta som inte är invigda i tung metal har en tendens att snabbt avfärda det som rent och skärt oväsen. Och jag fattar den åsikten totalt men om man är ett fan av konst i allmänhet finns det ingen ursäkt att se på de mest extrema avarterna av metal som endast ett vansinnesförsök att plåga en katt. Det är konst god som någon. Men problemet med konst är att det har en tendens att upprepa sig och framför allt dra med sig många härmapor och lycksökare längst vägen.
Det är en mänsklig inneboende önskan att vara som någon annan. Att få leva i samma ljus som en person som har skapat något vi beundrar. Det är därför nya former av olika konstformer existerar. Vi kan ha en lång diskussion om huruvida Jackson Pollocks ”fine art” ens borde vara konst. Eller varför jag blev skrattad åt av en konstskolestudent när jag nämnde Salvador Dali som en av mina favoritkonstnärer.
Men om vi ska se konst som konst så måste vi också se ett sammanhang. Ett tidsperspektiv och vad som kom innan. Om vi letar i ”To the Hellfire”s färgpalett hittar vi spår från Black Sabbath, Venom, Judas Priest, Iron Maiden, Dark Funeral, Lamb of God, Macabre, norsk black metal från mitten av 80-talet/tidigt 90-tal och så vidare. Men vi måste speciellt nämna svenska legendariska Meshuggah. Om du tittar på videon kommer du att se 8-strängade gitarrer som inte skulle ha funnits om inte Meshuggah specialbeställt gitarrer från början med fler strängar än de ursprungliga 6. Och det är även så vi får en utveckling av konstformer.
Men det är också där som metalvärlden kört fast. När ett band med starkt inflytande får fotfäste kommer det följaktligen att komma med en svans av band och artister som gör likadant. Och anledningen till det här är att Meshuggahs knasiga avart där Zappa möter ett grustag, tog lång tid på sig för att få fotfäste. Men sen kom dem. En efter en där Meshuggahs influenser var väldigt uppenbar.
Metal har lite tappat den målande anledningen till varför stilen låter som den gör. Berättandet om annorlunda människor, utmanandet av konventioner och att genren, oavsett subgenre, aldrig varit rädd för att illustrera och hantera människors värsta känslor inför det äckliga. Men länge har det varit lite en tävling om vem som kan låta mest som någon annan och att vissa element är där av nödvändighet, inte av den konstnärliga anledningen.
Det är där vi har varit ett tag. Därför känns Lorna Shores vansinnestunga form av metal som en (ironiskt nog) varm fläkt där satan tagit sig upp från avgrunden och är ute efter din själ. Det var synd att jag såg videon först och inte hörde låten för sig själv innan. Då hade jag förmodligen trott att den röde mannen varit på väg upp genom ett brinnande hål i marken.
Och även om de influenser jag nämnde ovan är väldigt uppenbara är det en Pollock till skillnad från en senare Picasso. En Dali snarare är van Gogh. Ett kaos i en historia där låten får berätta en historia snarare än ett enstaka inslag i den. Jag hör inte ett ord fantastiska Will Ramos yttrar men det i sammanhanget och i perspektivet är det bättre som en extra färg snarare än det dåligt valda och på tok för stora typsnittet som överförklarar och förstör konstverket.
För hur man än väljer att se på metal så består en inneboende åsikt om konst att vi beundrar den för att vi önskar att vi kunde göra något som någon annan gjort. Varför kom inte vi på att vi bara kunde måla av en burk med bönor? Och det är där Will Ramos röstinsats måste tas i beaktande. Om du tittar på videon där han sjunger igenom den framför en mikrofon kommer du snabbt att upptäcka att de ljud som kommer ur hans kropp inte ska gå att göra. Och det är i den uppfinningsrikedomen och önskan att göra något annorlunda som vi som lyssnat länge på metal finner en beundran, för att den som är intresserad av det här sättet att sjunga också vill göra som honom.
Det är sällan jag känner att jag aldrig har hört något förut. Men om du vill uppleva blytung metal, se förbi oväsendet en stund och njut av smällen och metal som konstform och beundra Will Ramos bidrag till genren.
För det här har jag aldrig hört förr.
