Jag har väntat i ungefär 29 år på det här. Jag såg The Mission lite av en slump 1994 på Sveriges enda bra stadsfestival, Storsjöyran i Östersund, och hade nog då bara hört några låtar men jag blev förstås helt golvad av spelningen.
Jag hade precis upptäckt goth och postpunk och visste inte då att det skulle bli bland det jag skulle lyssna mest på. Då, som nu under båda kvällarna på Nalen, öppnade de med ”Beyond The Pale” från andra skivan Children. Det dåliga ljudet som framförallt pågick under de första fyra-fem låtarna under kväll nummer ett var som tur var som bortblåst under andra kvällen.
Det bandet tidigare har sagt är att de på turnéstoppen där de spelar två kvällar i rad skulle spela skiva 1, 3, 5, ena kvällen och 2, 4, 6 den andra. Men vilken kväll som skulle bli vilken skulle hållas hemligt. Så blev det inte, utan de två olika seten är olika sånär som på fem låtar som framförs båda kvällarna. Resten av seten är alltså olika låtar från katalogen men utan just konceptet varannan skiva.
Jag tycker att låtvalen är snäppet vassare första kvällen men topparna under kväll två och det genomgående bättre ljudet gör nog andra kvällen till den bättre. Publiken är helt klart mer närvarande andra kvällen och om detta beror på att många gick båda kvällarna så att peppen ökat eller om det är ren slump, det vet jag inte.
Klart är att hela konceptet, som blivit vanligare bland band på sistone, är bra både för band (som slipper resa åtminstone en dag varje gång detta upplägg körs) och för publik/fans. Eller som jag sa till kompisar på plats; ”Det är som att vara på festival utan massa dåliga band.”
Ett band räcker bra, speciellt om bandet heter The Mission. Bara några låtar in på första kvällen hörs ramsor från Eskimos, ett gäng hardcorefans som gissningsvis inte helt sällan går på The Missions konserter. Samma gäng väsnas en del under andra kvällen också, lite som att det hör till att de ska markera sin närvaro.
Och på tal om närvaro så är det ett väldigt närvarande The Mission båda kvällarna även om de ser ut att ha lite roligare andra kvällen. Med tre av fyra originalmedlemmar är det inget ungt band, men de har definitivt mer energi än dom flesta band som är hälften så gamla.
Craig Adams karaktäristiska basspel tuffar på som ett tåg, Simon Hinklers smakfulla gitarrslingor låter precis lika bra som de någonsin gjort och Wayne Hussey’s röst har knappt åldrats alls. ”Mr. yngre trummis” som vad jag har förstått bara varit med något år, gör även han väldigt bra ifrån sig.
Jag tänker att texten till ”Like A Child Again” är sann för mig; ”You make me happy and I hope you feel the same, You make me feel just like a child, a child again.”
Förra gången jag såg The Mission skulle jag fylla 14 och ja nu är jag tydligen medelålders. Jag ser gärna ett av världens bästa band snart igen.
