Det är ingen hemlighet att trelleborgarna i KKPA har Strebers och Dia Psalma som husgudar. På senaste albumet Pestens tid har de tagit steget fullt ut och värvat basisten Ztikkan ”Zchnukko” Blomberg. Och det märks. Den här gången är det mer Dia Psalma-referenser än tidigare. Mer folkton, folkmetal och Ulke-gitarrer. Och stundtals sjunger Martin Hansson till och med nästan precis som Ulke.
Tydligast är det kanske i ”En värld utan människor” där det faktiskt är Ulke som skrivit melodin som pendlar mellan fyrtaktsverser och tretaktsrefränger på ett så obemärkt sätt som bara Ulke kan skriva.
Förutom den sedvanliga trallpunkspolkan (så kallad D-takt) är det i övrigt både valser (exempelvis ”Mördarvals”-pastischen ”Pestens tid”) och polskor. I ”En riktig man” (som görs som duett med Jenka Jenkins från Vet Hut) blir de till och med ännu folkigare än så med en tung polska som påminner om Hoven Droven och en gitarrslinga som sätter sig på skallen och låter oväntat mycket som en fiol.
Men det är inte bara folkton på plattan. Det som är ännu mer karakteristiskt är nog snarare den nye trummisen Martin Wegrens (Skav) galopperande trummor (visserligen med Stipens gamla virveltrumma), en drös metalriff och riktigt snygga körer (som exempelvis i introt till ”Du har ingen aning” som i övrigt har en väldigt säregen bryggmelodi).
Plus en hel del annat. Schlagerpunk med tonartshöjning och allt i ”Propaganda” med ett melodiskt helackordsriff som skulle vara spännande att höra med en blåssektion. Det-var-bättre-förr-punk i ”Tidsmaskin” med en text som för tankarna till Sme’ns Baglommas ”Riff vi minns”. Refrängen i ”Luften är fri” rör sig i samma land som Dundertåget. Aparta riff i ”Känslokall” som nästan upplevs som baklängesgitarrer. Och klassisk KKPA i ”Vi brinner” som både musikaliskt och tematiskt för tankarna till deras egen gamla dänga ”I min värld”.
För det mesta är det brötigt som ett njurslag, argt med en bitter eftersmak. Sorg. På världsläget i allmänhet, både vad gäller pandemier och det politiska läget, den växande rasismen i synnerhet. Men stundtals blir det även gladare toner. Annat vore tjänstefel för ett band som egentligen heter Kasta Kånkelbär På Astrid. Som i redan nämnda ”Tidsmaskin” och i den putslustiga, ordvrängande, småbarnsliga och Köttgrottorna-doftande ”Plüra är güld” (ursprungligen skriven till sidoprojektet Plüras Kük) om diverse TV-kockar med rader som ”Per Morberg bygger snorberg i sin stuga norr om Norberg”.
Och min personliga favorit ”Glad i hågen” som egentligen skrevs som en Lars Winnerbäck-pastisch men som mer för tankarna till Charta 77s bästa låt ”Det kommer bättre dagar”. Peppigt som fan! Snyggt formulerade rader och vacker livsfilosofi. Och Hansson har aldrig sjungit bättre!
När det gäller Second Class Kids Records är det som vanligt en platta av hög klass. Brötigt i grunden men mångfacetterat. Martin Hanssons sång kan dock kännas lite opersonlig ibland och jag kan inte låta bli att undra hur han hade låtit ifall han hade sjungit mer som sig själv, på sin egen dialekt. Men vad är det egentligen för dialekt han sjunger på i ”Vi brinner”?
