Första gången jag var i Umeå gick jag som brukligt in i någon av de lokala skivaffärerna. Den här gången blev det till Burmans Musik som visade sig vara Skandinaviens absolut äldsta skivaffär. Den startade som avdelning i en annan butik redan 1910 och sedan 1949 (alltså flera år före rockens uppkomst) har de varit en egen butik. Butiksinnehavaren Stefan Nilsson är dock förhållandevis ny i branschen och har bara jobbat där sedan jag föddes.
Det första jag möttes av var att Stefan välkomnade mig med ett ”Lycka till ikväll!” och jag tänkte att han nog hade sett affischen inför min spelning på Droskan senare samma kväll men tänkte inte så mycket mer på det där och då. Jag dröjde kvar i Umeå några dagar och hann med ytterligare ett besök på Burmans. Då gled Stefan fram med en skiva i famnen och kläckte ur sig ett ”De här gör ju ungefär samma sorts texter som du”. Jag blev alldeles häpen! Det här var ju första gången jag varit i Umeå. Första gången jag egentligen varit i Västerbotten överhuvudtaget. Den där Stefan kan uppenbarligen sitt arbete!
Jag minns inte exakt vilken skiva det var han syftade på men en av mina nya bekantskaper var det lokala punkbandet Kardinal Synd med sitt lokalklingande album Umeå 2014 – The Capital of Corruption. Sedan dess har de släppt en del plattor och nu är det dags igen. Den här gången ett splitalbum med ett återförenat Slutstation Tjernobyl, även de ifrån Umeå.
Egentligen är det dubbla A-sidor men CD-utgåvan inleds av Kardinal Synd och går under titeln Ett jävla liv. Den här gången ihop med en lång rad gäster. Curre Sandgren (från Coca Carola, Fabriken, Rolands Gosskör, Krymplings, mm) på ”Ett jävla liv”, Hjalle Östman (från Mimikry och På Rymmen) på ”Miljöhysteri” och Bonni Pontén (från Asta Kask, Johnny Kask, Cosa Nostra, Anti Cimex, Simon Swahnström, mm) på ”Livsbyte”. Hälften av låtarna är alltså duetter med några ur den svenska punkscenens absoluta grädda och det dröjer inte länge innan jag ser plattan som tjugotalets svar på Krymplings. Om än lite hårdare och lite snabbare.
Kardinal Synd både börjar och slutar med hyllningar till Slutstation Tjernobyl. Första låten heter till och med ”Slutstation” och börjar lugnt och fint i något slags suggestivt reggaegung innan det drar igång med ett jävla liv hela vägen fram till slutet med en snygg tolkning av Slutstation Tjernobyls ”God läskeblask” som de dragit mer åt ”Lort och lackande moral”-hållet. Däremellan filosoferar de rätt mycket över det jävla livet.
Det hela är snortajt och trots ett jävla liv bjuds vi på en hel del snygga melodier. Väl utfört men ibland känns det lite anonymt, lite för mycket av samma. Trots alla gästartister, blåset i titelspåret som för tankarna till Lastkaj 14:s ”Allting är pengar” och metalinfluenserna i ”Miljöhysteri” som annars mest påminner om Planet Trash. Texterna är väl genomarbetade med många snygga rim och en del ordlekar. Och ”Rikare än få” sätter sig på skallen.
Om det inte hade varit för Slutstation Tjernobyls allsångsrefränger som hade kunnat göra Hans & Greta gröna av avund ifall de hade varit av den missunsamma sorten. Slutstation Tjernobyl har hållit på med jämna mellanrum ända sedan 1993 och deras senaste album Noll Nio Noll (Beat Butchers) från 2006 håller jag högt. Deras sida går under titeln Bombers tröst och är bland det bästa de gjort. Precis som Kardinal Synds sida är det ett jävla liv rakt igenom men trots det också väldigt varierat. Nyanserat både i dynamik och många temposkiftningar både upp och ner. Progressivt om man så vill, ifall inte hela punken varit ett avståndstagande till den svulstiga symfonirocken.
”Ris och ros” har en synth som påminner om Kapten Kermit och slutar med en blockflöjt (?) som mest låter som rundgång. Titelspåret ”Bombers tröst” får mig att tänka extra mycket på Hans & Greta men även på Gymnastiken. ”Drömfabriken” får mig att associera till Gamla Pengar men med enstaka metalinfluenser. ”Hälsans segertrofé” känns som en fortsättning på ”Måndagsmagasinsbacillen”. Även Slutstation Tjernobyl avslutar med en tolkning av sina albumkamrater, den här gången med Kardinal Synds ”Liten lilja”.
Det finns mycket helt enkelt. Snygg och mångfacetterad produktion. Och Lars Norrman har (tillsammans med Pierre Pettersson) en av trallpunksscenens mest innerliga röster. Trots alla associationer är Slutstation Tjernobyl helt enkelt något av det mest egna inom trallpunken någonsin med sin kombination av allvarlig humor, sorg och genomarbetade texter. Och i en rättvisare värld hade låtar som ”Gammal och bitter” varit monsterhittar.
Allt som allt är det en väldigt bra platta, men den hade tjänat på att mastras annorlunda. Den verkar vara för hårt komprimerad, både vass och tjock på samma gång. Fet och otydlig på samma gång. Åtminstone i mina högtalare. Och på CD-utgåvan står det varken låttitlar eller någon annan information så som vanligt tappar jag lite fokus när det inte finns något texthäfte. Men det är helt enkelt bara att se till att även få tag på vinylutgåvan, för precis som allt Second Class Kids Records släpper är självklart även det här ett givet köp.
[Second Class Kids Records, 10 juni]
