När jag tar mina första steg in i den undangömda oasen som blivit hem till Rosendal Garden Party lyckas solen hitta en lucka mellan molnen. Då börjar jag snabbt ångra att jag har klätt mig i svart från topp till tå. Debutfestivalen har snabbt blivit en av mina favoriter trots växtvärk som de evighetslånga matköerna som jag måste slingra mig igenom på vägen till scenen.
Medelåldern är minst 10 år yngre idag jämfört med tidigare dagarna under festivalen. Det är en härlig blandning av unga hypebeasts, som är på plats lika mycket för merchen som för musiken, och besökare likt mig själv. Det vill säga personer som stod längst fram i publikhavet på Hultsfredsfestivalen redan för över tio år sedan när Tyler The Creator och OFWGKTA för första gången spelade på svensk mark. Många har precis som jag bytt sina färgglada supreme-kläder mot något mer försiktigt svenskt. Något som inte är utbytt efter tio år är den nyfikna, smått nervösa spänningen inför konserter, den finns kvar.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg, innan det är Tylers tur att gå upp på scen var det tre andra konserter att ta oss igenom. Varje dag under Rosendals Garden Party var det fyra bokade akter, löst kuraterade för att ge varje dag ett någorlunda sammanhängande tema. Tyvärr har dock några av dagarna känts som de var bokade av en Spotify AI som blivit förvirrad efter att ditt konto använts under en hemmafest.
Först ut är Daniela Rathana, en av de så kallade pandemi-stjärnskotten. Förra året släppte hon sin debutskiva och har varit en del av Spotify Studio It’s Hits-satsning där hon gjort en hyllad cover på Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Att detta är hennes första stora festivalgig är inget som märks när hon kommer ut på scenen. Det är fullt ända från första början och även om den svårflirtade publiken som är där för Tyler rycks de med i hennes energi efter en stund. Tyvärr märks det att hon är ny i mängden av fillers och covers som behövs för att fylla hela hennes speltid.
Arlo Parks är den akten och även hon en av de artister som har slagit igenom under pandemin. Till skillnad ifrån Daniela märks hennes nervositet nästan direkt på scenen. Men det gör inte så mycket, hennes leende är lika charmigt som debutalbumet Collapsed in Sunbeams. Det är perfekt för en varm sommarkväll som denna, även om det stundtals blir lite monotont och substanslöst.’
Jungle kommer ut som nummer tre och de är rena festivalveteraner jämfört med Arlo och Daniela. De levererar 60 minuter av konstanta hypnotiska och avslappnade dansgrooves. Deras sju-personer starka band är extremt tighta och den karakteristiska falsetten dånar över ett nästan 100% dansande festivalområde.
Så fort Jungle kliver av scenen börjar scenbyggarna febrilt jobba på att bygga om scenen inför dagens sista akt. Det visar sig snabbt att Jungle har ersätts av en ny djungel. Inför Tyler The Creator byggs det upp en stor kulle fylld med växter och gräs på scenen. Det är det första tecknet på att det här inte kommer att vara en vanlig hiphop-konsert.
Det som följer är en mästarklass i underhållning. Låtarna tar oss igenom en väl planerad resa med en tydlig röd tråd. Där är till och med en inplanerad paus i storyn där ett medley av Tylers största hits från tiden med OFWGKTA bränns av i en rasande fart. Publiken kämpar för att kunna hänga med i allsången och vrålar ut sin förtjusning när Tyler berättar om sina äventyr i den svenska naturen.
Tyvärr är det en sak som är precis som alla andra hiphop-konserter och det är att musiken tvingas ta lite av en passagerarroll till den konstanta hetsen av publiken. Det är viktigare att publiken röjer så mycket som möjligt än att det låter bra.
Om Tyler bara hade kunnat få låna Jungles sju man starka band istället för scendjungeln hade kanske konserten varit perfekt?
