Rosendal Garden Party går in på sitt andra år och försommarvädret är med på noterna. Inramat av djup grönska och med en enda stor scen känns festivalområdet både mysigt och hanterbart, utan att vara för litet. Det stora utbudet av foodtrucks och barer är samlat, ok prissatt och skapar inga jättelånga köer.
Publiken denna indiefredag är till stora delar medelålders, och baksidan är att det kanske är lite väl lugnt på festivalområdet. Men det finns fördelar med det också. Kanske de har råd att köpa något av merchen (700:- för en långärmad TWOD t-shirt).
Warpaint
LA-bandet Warpaint gör drömsk, gitarrdriven indie med alldeles egen melankolisk karaktär i sång och arrangemang. Detta fyra kvinnor starka band har snart 10 år i ryggen och några episka låtar och plattor i bagaget, bland annat självbetitlade Warpaint som varit soundtrack till många somrar för mig.
Warpaint är första band idag och medan solen gassar över ståplatsområdet får vi höra till exempel “Love is to die” och “New song” och bada i den den reverbtunga melankolin, som ändå funkar helt okej i dagsljuset. Men min enda invändning är att Warpaint verkligen hade förtjänat en plats senare på kvällen, lite mer mörker för gitarrmattorna att breda ut sig i och framförallt en större publik.
Hannes
Hannes är egentligen både Hannes Jonsson och Marcus White, med Hannes Jonsson som självklar front. Hannes utgör ett lugnt ankare på scen med en slags antihjältes dragningskraft i sin persona och publiken fyller snabbt på framför scen. Hannes drar folk.
Hannes bakåtlutade pop rör sig i tvåsiffrigt BPM och har tydliga hiphop/RnB-influenser. Det är lite svårt att tänka sig att Hannes kommer ifrån jazzen, men kanske en hel del av det musikaliska lugnet har uppstått tack vare just den skolan. Vi får bland annat höra hitsen, till exempel “Fill me up”, “I feel it” och en nysläppt låt “White wine in the shower” och Hannes på Rosendal en eftermiddag känns verkligen helt rimligt.
Jehnny Beth
Mindre rimligt är det kanske att nästa akt är soloakten Jehnny Beth. Bakom det namnet döljer sig Camille Berthomier, en artist med hög intensitet och många konstnärliga och musikaliska järn i elden, bland annat som sångerska i Savages och i duon John & Jhenn. Musiken är ofta skev och mörk. Debutalbumet för soloprojekt Jehnny Beth är producerat av Atticus Ross from Nine Inch Nails och är, ja, skevt, mörkt och tungt.
Att peta in henne på dagtid mellan Hannes och Amason känns som en chansning. Hon hade förtjänat ett bättre genomslag genom placering på Aphex Twin-dagen och definitivt gärna i mörkare inramning.
Jehnny Beth kämpar, hoppar ner i publikhavet, sjunger med dubbla mikrofoner på singeln “I’m The Man” för en tyvärr tunn skara publik framför scen. Hon säger något i stil med “You are very nice but very quiet” och någon i publiken svarar “We are Swedish!” och däri ligger lite av förklaringen såklart. Kanske är detta Jehnny Beths första möte med en loj men därmed alldeles normal Stockholmspublik? (och då satte hon ändå dagsrekordet i studsande publikhav).
Amason
Amason intar fortfarande en särställning i Sverige med sin underfundiga och perfektionisktiskt utförda indie. Och då inte perfektionistiskt i någon dålig bemärkelse. Det är så skönt som publik när alla på scen vet exakt vad de håller på med.
Scenen är belamrad med de stora trädstammarna som vi sett under tidigare turnéer, men denna gång har bandet sina vanliga kläder, kanske inför väntan på något nytt. Amason skriver på nytt album och det ska bli spännande att se var de ställer pop-skåpet denna gång.
Jag har sett Amason flera gånger på stora scener och upplevt hur enorma festivalområden med lätthet omslutits av de varma, väldefinierade och supersnygga ljudbilden. Även denna kväll var de fantastiska, men ljudet på Rosendal kunde mixats ut bättre för nyanserna i instrumenteringen. Likaså Nils Bergs fina saxofon-inhopp också som låg på tok för lågt.
Men inför Amanda Bergmans röst kapitulerar vi alla. Hon skuttar runt och släpper lös sitt väsen i tidlösa klassiker som “Marry Me Just For Fun”, “Kelly” och “Ålen”. Hatten av för ett av Sveriges finaste band.
The War On Drugs
Philadelphiabandet The War On Drugs har spelat sin hudnära version av den amerikanska rocken i snart 20 år. Man hör influenser från Bruce Springsteen, Dire Straits och Tom Petty, men (utan att det är något negativt) i nedtonad indieform. Ett eko från förr i nutid, eller kanske en tid något mer hoppfull än nutiden 2023.
Då och då när jag lyssnar på TWOD tycker jag mig höra olika delar av Don Henleys 80-talsklassiker “The Boys Of Summer” i var och varannan låt. Överhuvudtaget tycks TWOD’s vackra harmonier och ackordföljder aktivera ett bortglömt inre kartotek av melankoli och halvt bortglömda roadtrips.
Att TWOD griper tag live är såklart mycket på grund av det utmärkta bandet och den varma vibben de sänder ut. Rockgenren går lätt överstyr med svulstiga solon och för mycket attityd, men den fällan undviker TWOD. Det är full aktivitet på scen med sju bandmedlemmar och konstanta gitarrbyten/stämningsinsatser av deras crew. Efter varje låt river sångaren Adam Granduciel av ett högt och snärtigt “thank you!!” med samma varma glädje varje gång.
Spelningen är nästan två timmar lång och kanske den frusna publiken hade lite svårt att orka sista halvtimman, men i alla fall personligen är det just under TWOD-spelningen som jag på allvar förlorar tid och rum som det ska vara på en festivalspelning. Bland mörka silhuetter av festivalbesökare i filtar och ömma omfamningar lyfter spelningen fläckvis till magi. Vi får bland annat höra “Red Eyes”, ”Under The Pressure” och allra sist mäktiga “I Don’t Live Here Anymore” och ”Occasional Rain”.
Så när jag sammanfattar Rosendal 2023 dag 1: fina bokningar, hög nivå, ordning och funktion och en helt okej festivalupplevelse, med fläckvisa stunder av livemagi.
