Bakom WITXHES hittar vi Richard Ahlgren och Henrik Sunbring som tillsammans skapar ett mörkt sound där krautrock och postpunk möter spännande elektroniska texturer, med inslag av trip-hop och black metal. I förra veckan premiärvisade vi videon till ”A Part Ache” och i fredags landade duons debutalbum Bury your Witxhes. Vi ville veta mer och hörde därför av oss till Richard och Henrik för att ställa några frågor.
Hur uppkom idén om att bilda bandet WITXHES?
Henrik: -Vi blev sammanförda och gjorde en spontan och ganska improviserad spelning ihop på en gemensam väns födelsedagsfest. Då spelade vi bland annat låtar från Richards band danmarck, fast med synthbas och noise istället för gitarrer. WITXHES blev en väldigt naturlig fortsättning på denna kväll, men vi har dock inte setts på riktigt sen den kvällen. Vår vän Ola Elmquist som hade festen, och som även var med och spelade trummor den kvällen, har förgyllt skivan med omslagsfotot.
Och hur uppkom idén till bandnamnet?
Richard: -Vi hade flera förslag på bandnamn, men inget som kändes klockrent. Emanuel Lundgren, som gjort videos åt oss, skrev fel när han skulle kommentera ”Bury your witches”, en låt på albumet. Felet blev WITXHES. Emanuel fick feeling och gick loss med sitt konstnärssinne, chokladsås och tjock-TV. Vips så hade vi både bandnamn och logga. WITXHES är kort, enkelt och kryptiskt eftersom det är ett icke existerande ord. Fritt för tolkning.
Vilka inspirationskällor och influenser ligger till grund i musiken och uttrycket för WITXHES?
Richard: -Rent kreativt är denna genre helt ny för mig. Jag ville göra något nytt, utmanande. Min ingång var att hålla gitarrer borta och lägga tyngden på beat, texter och noise. Jag märkte dock tidigt att Henrik ville ha med massa gitarrer, att det skulle dominera ljudbilden. Med en sådan eldig och beundransvärd ljudkonstnär som Henrik så var det bara att lägga sig platt och ta fram fender-guran och fuzz-pedalerna, haha. Här är några saker som inspirerat mig: Edgar Allan Poe; dynamiken, dramatiken, mysticismen. ”Demon Cleaner” av Kyuss; den onda vibben ihop med det malande= haunting. ”Dukes God Bar” av Alan Vega; såhär vill jag låta, vilket uttryck! ”The Apologist” av R.E.M.: det är något oförklarligt magiskt vackert med denna pärla. ”Is It Because I’m Black?” av Ken Boothe; tänk att lyckas uttrycka något såhär starkt.
Henrik: -Vi hade nog egentligen inte någon uttalad grundidé när vi började utan ville bara försöka göra en hybrid av Richards noiserock-band danmarck och mitt elektronika-projekt oplen. Att utforska allt vi hade gemensamt fast med olika infallsvinklar kändes spännande. Ganska snart började vi referera till krautrock och industrimusik. Så här i efterhand så tänker jag på musiken som en blandning av mystisk triphop och smutsig black metal.
Hur har processen sett ut när ni har skapat låtarna?
Henrik: -Det har varit olika låt för låt. Men ofta har Richard skickat en ”rough” skiss som jag har programmerat rytmer etc till, sedan har Richard lagt sång och gitarrer och andra pålägg på det. Och efter det har jag gjort synthar mm. Sen har vi bollat fram och tillbaka några gånger. Det har varit mycket att säga ja och bara köra på, att ge utrymme för varandra har varit viktigt. Samtidigt så har vi i slutändan haft några ”kill your darlings”-stunder. Helheten måste ju ändå kännas bra.
Till ”A Part Ache” släppte ni en mäktig video. Kommer det fler videos till andra spår från skivan?
Richard: -Ja det ligger en till video och väntar. Emanuel Lundgren som är en oerhört kreativ och genial person skulle hjälpa oss med en video, på köpet fick vi en video till, en logga och ett omslag. Och ett bandnamn som sagt.
Finns det planer på att spela live med WITXHES?
Henrik: -Vi hoppas det!
