”Good things come to those who wait”. Det är citatet som dyker upp i mitt huvud när jag är på väg mot Plan B för att se bandet som borde bli Irlands nya nationalskalder. Jag har haft biljett till Fontaines DC:s spelning i Köpenhamn sedan senvintern 2020, som av förklarliga skäl skjutits upp gång på gång. Det är en ynnest att nu få se dem på hemmaplan i Malmö istället, även om jag väldigt tidigt under spelningen bittert ångrar att jag redan sålt min Köpenhamnsbiljett för när de spelar där på lördag. Det är inte vanligt att ett band gör ett sådant starkt intryck att man vill se dem två gånger samma vecka, men denna gång hade det varit befogat.
Spelningen inleds med starka spår från 2020 års A Hero’s Death, med fantastiska ”Televised Mind” som inledning. De två pandemiåren har gjort att bandet hunnit göra sig redo för ett tredje album och de tre hittills släppta spåren sprids ut under kvällen och visar att vi nog har något stort att vänta oss när Skinty Fia släpps om tre veckor. Jag är särskilt svag för ”I Love You” som nog redan kan vara i toppskiktet bland deras starkaste alster.
Jag är så engagerad i spelningen och att dansa och hoppa loss (jag som annars är en ganska stillastående konsertbesökare) att jag inte registrerat att bandet inte sagt ett ord till oss. Min kompis påpekar detta först efter sju låtar. Tystnaden bryts förvisso under extranumret men då inte mer än Grian Chattens kortfattade ”This is our last song. It’s a new one”. Jag känner dock att mellansnack och publikinteraktion inte alltid är nödvändigt. Visst kan det förgylla vissa spelningar men ikväll är det fullt tillräckligt att se ett band i absolut toppform som jag (och många andra) längtat efter i över två år nu.
Under spelningens gång delar jag glatt med mig att den och den låten nog är min favorit och får till svar av en kompis att jag sagt det om i princip varenda låt. Det må vara sant (jag har ju även gjort det i den här texten med ”I Love You”) men å andra sidan har det här bandet aldrig släppt ett enda dåligt spår ifrån sig. Dock får jag i efterhand konstatera att spelningens höjdpunkt ändå är ”Hurricane Laughter” följd av ”Too Real” en tvålåtskombo som höjer både intensiteten och helhetsbetyget från en tia till en elva. Jag har inte varit så här euforiskt lycklig på en spelning sedan Nick Cave & The Bad Seeds framförde ”Jubilee Street” i Köpenhamn för några år sedan.
Visst kan det diskuteras vilket som är världens bästa liveband just nu men Fontaines DC känns onekligen som ett rimligt förslag. Deras storhet är ett faktum som bör spridas och upprepas (för att citera ”Chequeless Reckless”) all across the nation, all across the nation, all across the nation.
