Ett band som jag har blivit sådär uppslukad av – så som jag kan bli – är Fontaines D.C. Den postpunkinfluerade irländska rocken har det senaste året stulit otaliga Spotify-timmar, samt fått mig att söka upp vartenda YouTube-klipp som går att hitta på briljanta ”Too Real”.
De fem Dublin-ambassadörerna är omåttligt populära på hemmaplan, och lovorden från runtom i världen tycks regna över kvintetten. Att de i våras släppte ifrån sig ytterligare ett lysande och tredje album, Skinty Fia, gör dem inte mindre intressanta.
En tät publiktillströmning pågår kvarten innan bandets speltid under fredagseftermiddagen. Min hjärna känns seg som trögflytande koda av värmeslaget, och telefonen glider ur min svettiga hand. Men i samma stund som Dublin-pojkarna kliver ut framför en jublande publik med händerna i skyn, så glömmer jag bort den plågande värmen. Ljuset blixtrar och sprakar och all uppmärksamhet riktas mot frontmannen Grian Chatten. Han skakar febrilt med handen i luften, spatserar rastlöst fram och tillbaka, drar lite i linnet och slår mickstativet – hårt och distinkt – i golvet upprepade gånger innan han tar första tonen i ”In ár gCroíthe go deo” (ja det stavas så). Med lika delar tungt ös och närvaro sätter de tidigt tonen för vad som skall komma att dominera setet igenom.
De fem bandmedlemmarna tycks inte behöva kämpa för publikens uppmärksamhet. Chattens spattiga scenspråk ihop med den gitarrdrivna dundrande rocken omvandlar inte bara mig, utan hela publiken till en gungande massa och vi gör vårt bästa för att hänga med i hans rappa ordspottande på bred Dublin-dialekt.
Det handlar varken om mellansnack, leenden eller publikfrieri. Det är spänningen, allvaret och nonchalansen (på ett bra sätt), som osar ut över oss och driver låtarna framåt. Bandets samspelta oljudsmakeri blir särskilt stark i energiska ”A Hero’s Death” och i malande ”Nabokov”. ”I Love You” osar av närvaro då Grian sluter ögonen och får oss att lyssna på vartenda ord. Låten avslutas i ett stegrande tempo där ett imponerande långt pratsjungande utan andningspaus får alla i publiken att le.
Att ”Too Real” från Dogrel, som är en av rockpoeternas starkaste och mest självklara låtar inte spelas gör mig lite besviken, men också förvånad då den så när som alltid varit med i tidigare setlists. I övrigt infriar de löftet om att vara det liveband som ryktet säger. Det är bara att ansluta sig till hyllningskören.
