I våras pågick en debatt på kultursidorna huruvida gangsterrap kunde klassas som arbetarlitteratur. Det ledde mest till att människor som inte visste så mycket om hiphop pratade väldigt mycket om hiphop, men var däremot ett alldeles utmärkt tillfälle att lyfta frågan – hur mår egentligen svensk arbetarmusik?
Den klassiska söderproletärrocken mår alldeles utmärkt, tackar som frågar. David Ritschard är ju tillbaka.
När han inte tvingas tvinga en pirra med ekologiska bananer upp för Söders Kullar till Willys fruktavdelning skriver och spelar Ritschard i rakt nedstigande led från Kenta, Olle Adolphsson och Hank Williams. Om det låter som en otacksamt slängig beskrivning, må så vara, men Ritschards uttryck bygger också på tummade schabloner som förvaltas varsamt, så som är symptomatiskt för både countryn och söder.
Det är fortfarande över bron, Gröna Jägaren, den sönderrökta kvinnan bakom cafédisken och farmors kalas där alla sjunger Internationalen. Ritschards styrka ligger delvis i hur han sömlöst blandar dessa med episoder från samtiden såsom Dragon Gate, obetald övertid och att fingra på morsans pillerkartor för att orka sova ut mellan kvällspassen.
Blåbärskungen, uppföljaren till den alldeles utmärkta Brobrännaren, fortsätter att balansera sig vidare mellan den svenska Tear-in-my-Beer-Countryn, soul och stundtals dansband (han trampar egentligen bara fel på Minst dåliga nu där Christer Sjögrens ande är olycksbådande nära), det slitna och det nya. De största bristerna är nästan uteslutande tekniska – en tunn produktion och ojämn mastring rånar stundtals ett alldeles utmärkt bakgrundsband på luft.
Men även för den som storknat av den numera slitna söderromantiken, faller allt i ett nytt ljus om man väljer att se den som en nödvändig flyktväg – proletärromantiken blir då ett sätt att finna en mening i det ändlösa lönearbetet och försvinnande lilla pensionen. Om den inte alltid är helt sann så känns den åtminstone som en sanning. Gott nog så.
[United Stage, 24 september]
