Det går bra för David Ritschard. 33-åringens folkhemscountry gillas av människor i alla åldrar och de flesta verkar vara överens om att Söderort-sonen har det lilla extra. Paret framför mig – gissningsvis tillhörande samma generation som countryikonen George Jones – konstaterar att detta är det bästa de sett på många år. Och det är kombinationen av traditionell honky tonk och ett sound som bär spår av mer moderna tongångar som gör att Ritschard fått fans långt utanför countrysfären. Han har gjort countryn till var mans musik och med sin proletariat-aura borde Sveriges okrönte countrykung vara mer än nöjd.
Kvällens spelning på Pustervik är den andra Göteborgskonserten på kort tid och trots ett intensivt turnerande är humöret på topp. Och kompbandet Krokodiltårarna levererar med pondus, intensitet och glädje. Turnén är uppkallad efter nya EP:n Rockbotten och det är skivans briljanta öppningsspår som inleder denna kylslagna fredagskväll.
Det är uppenbart att Ritschard delar scen med vänner och deras gemensamma värme smittar av sig på publiken. Detta är dessvärre både positivt och negativt. Att frontmannen – klädd i patenterad träningsjacka – får publiken att le och må bra är givetvis ett plus i kanten. Och de äldre i publiken bjuds på en smittsam version av Nationalteaterns ”Bängen trålar”. Ritschard flirtar således med publiken, även om han inte är sen med att ta på sig en Hammarby-halsduk. Till den negativa aspekten hör att låtarnas svärta och deppiga atmosfär tenderar att försvinna när allvaret bortprioriteras.
I det stora hela är det dock svårt att avfärda ingredienser som porrfunkiga gitarrer – signerad Peter Strömqvist – och fiolspelande som tillhör en annan värld. Det är dessutom omöjligt att misslyckas med låtar som ”Sverigerocken”, ”Aldrig lämna” och ”Som en Hank Williams refräng”. Det är även kul att trummisen Fabian Ris Lundblad får inleda extranumren med att själv stå längst fram vid mikrofonen.
David Ritschard har inga problem med att fånga publikens uppmärksamhet – det rör sig om en sann entertainer. Hans aviga framtoning ger både skratt och förundran. Det är lätt att avfärda Ritschard som en countryfluga, men det finns så mycket mer i hans personlighet än att bara imitera legendarer som Buck Owens eller Merle Haggard, vilket gör att han kommer att sälja ut Pustervik i många år framöver. Det kan jag lova.
