HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den tredje delen.
Jag fortsätter här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten Small Axe som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1 samt 2 här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
Brittisk reggae – early days
Det var under 1960-talet som grunden lades för brittisk reggae och många jamaicanska artister for också över till Storbritannien för att göra karriär. Den brittiska marknaden började då bli viktigare än den inhemska.
Av de band som bildats i England var The Bees (sedermera The Pyramids) pionjärer. Enligt basisten Michael Thomas som jag intervjuade i hans hem i Helsingfors (!) var de ensamma i UK om att spela ska vid mitten av 1960-talet.
Det är troligen en sanning med modifikation men även Monty Neysmith, som spelade klaviatur i bandet, säger att det var svårt att få gigs eftersom de spelade för mycket ska:
”We took a lot of abuse – people laughed at us. It was like playing ska was something bad” (Monty Neysmith i de Koningh & Griffiths Tighten Up – The History of Reggae in the UK).
De fick dock snart sällskap av en uppsjö kollegor som skulle göra sig mer eller mindre stora namn på den brittiska reggaescenen. Ofta agerade de kompband till jamaicanska stjärnor som kom till UK för att turnéra eller spela in skivor.
Laurel Aitken och Derrick Morgan tillhörde dessa nyanlända stjärnor. De spelade in egna låtar men producerade också andra artister som kom över från Jamaica. Den mest produktiva och kända av dem lär ändå vara Aitken. Han började sin karriär på Jamaica redan på 1950-talet och gjorde då mento och jamaicansk r&b. I början av 1960-talet blev han en av skapionjärerna och har också kallats ”The Godfather of Ska”. Då hade han redan hunnit med att flytta till Brixton i England 1960.
Aitkens betydelse för utvecklingen av jamaicansk populärmusik var stor redan då och han fortsatte med England som bas att lämna en mängd skivor efter sig som artist och producent. Han var producent för i stort sett alla inspelningar för Melodisc.
Under slutet av 60-talet blev han allt mer involverad i subgenren Skinheadreggae och det var så han fick sitt andra smeknamn ”Boss Skinhead”. Under 1970-talet lämnade han det allt mindre gångbara skinhead reggaefacket och gick in för mer ”sweetened” reggae, men fann det svårt att konkurrera med den mer moderna rootsstilen.
Aitken gav genom åren ut en ström av låtar i olika skepnader, med olika kompband och artister, för olika skivbolag och med olika producenter. Kanske mer kvantitet än kvalitet på äldre dagar men fick framgång igen efter 1985 med ”Sally Brown” och ”Skinhead” i samarbete med Gaz Mayall and The Potato Five.
Pianisten och sångaren Owen Grey var ytterligare en känd jamaicansk artist som etablerade sig i UK, skrev på för Blue Beat Records, och kom att figurera på mängder av brittiska produktioner. En studie av diskografier och de bakomstående namnen visar att dessa tre namn – Aitken, Morgan och Grey – korsas på många ställen och återkommer ständigt under minst två decennier ihop med andra artister och band.
Ett band som skulle bli framgångsrik var The Pioneers, de som gjorde ”Longshot Kick De Bucket”. De leddes av Jackie Robinson och for till London i november 1969 efter att ha fått kontrakt med Lee Gopthals Trojan Records som skulle komma att ge ut deras största brittisk inspelade hit ”Let Your Yeah Be Yeah”. De skulle bli en av Trojans bäst säljande grupper och backade också andra artister, som Jimmy Cliff, Desmond Dekker, Eddy Grant, Winston Groovy, Dandy Livingstone och andra.
Winston Groovy (Winston Tucker) föddes i Kingston men for 1961 till Birmingham för att ansluta till sin far som bodde där. Han turnerade med bandet The Ebonites innan han flyttade till London 1969, började jobba för Laurel Aitken och antog då sitt artistnamn Winston Groovy. Största hit blev ”Please Don’t Make Me Cry” som släpptes 1970 på Eddy Grants label Torpedo.
Just Eddy Grant är en annan viktig figur på den brittiska reggaescenen under slutet av 1960- talet och 1970-talet. Han är dock född i Guyana men kom som barn med sin familj till London. Hans band The Equals var ett av de första med både vita och svarta medlemmar som spelade popmusik.
Som nämnts ovan producerade Grant ska och rocksteady med bland andra The Bees men skulle också själv alltmer gå över till reggae av mer poppig karaktär och fick stora hits med ”Electric Avenue”, ”Gimme Hope Jo’anna” samt ”Living On the Frontline”.
Dandy Livingstone är en kanske ännu viktigare förgrundsfigur för brittisk reggae. Han föddes på Jamaica 1943 men kom till England som 15-åring. Det första Livingstone spelade in var en duo med sig själv (!). Skivbolaget Carnival Records ville ha en duo så han spelade in sig själv dubbelt och gav ut musiken som Sugar & Dandy. Största hiten bland dessa var ”What A Life” 1964.
Live brukade han kalla in Roy Smith men senare Tito Simon som den andra halvan av duon. Som artist hade han dock störst framgång med låten ”Rudy, A Message To You” 1967 – som också blev en stor hit som cover med titeln A Message To You Rudy med The Specials 1979 – och albumet samma år Rocksteady With Dandy. Han gjorde också ”Tougher Than Tough” tillsammans med Derrick Morgan.
Året därpå blev Livingstone producent för Trojan Records subsidiary Down Town, som också gav ut hans egna skivor, bland andra albumen Follow That Donkey och Dandy Returns. Som producent blev största framgångarna ”Suzanne, Beware Of The Devil” med Nicky Thomas och ”Red, Red Wine” med Tony Tribe. Han for tillbaka till Jamaica och spenderade ett par år där innan han kom tillbaka till UK 1973 och gjorde då singeln ”Black Star” och albumet Conscious.
Skinheadreggae
Många av de artister som vände sig direkt till skinheads var antingen födda i UK eller tillhörde den stora grupp som flyttat dit och etablerat sig där. Där fanns bland andra Laurel Aitken, The Pioneers, Dandy Livingstone, Joe Mansano (Joe the Boss), Lambert Briscoe (Hot Rod All Stars, Los Aggrotones), Tony Tribe, The Rudies/Greyhound, Rico Rodriguez, Owen Grey, King Horror, Nicky Thomas och The Mohawks för att nämna några.
Dave Barker var en annan artist som, tillsammans med Ansel Collins, kom till London för att söka lyckan och följa upp succén med hiten ”Double Barrel” i början av 1970-talet. De gick nästan direkt in i tv-studio för att göra Top of the Pops, men huserade i en sjabbig lägenhet i Ladbroke Grove.
Ett annat och lite mer obskyrt band var The Cats, som ursprungligen hette The Hustlin Kind vid bildandet 1967. Som The Cats fick de en hit 1968, ”Swan Lake”. Den gick hem inte minst hos skinheads som nu blivit en stor basgrupp fans av ska/rocksteady vid den här tiden. Ännu ett mindre känt namn är Jubilee Stompers, som till att börja med spelade mest jazz och sedan latin och soul men gick över till reggae vid skiftet till 1970-tal. De blev framför allt ett eftertraktat liveband.
The Rudies var ett annat band som också anlitades flitigt som både liveband och i inspelningsstudios för olika skivbolag. Störst framgång kanske som ”egentliga” medlemmar av Dandy Livingstones skapelse Brother Dan All Stars, men bakom sångare som Pat Rhoden och Denzil Dennis.
Pat Rhoden (eg. Winston Rhoden) kom redan 1961 till UK från Jamaica som 19-årig sångare och bodde med sin bror som redan fanns i UK. Första inspelningarna blev tillsammans med den unga Marie, och släpptes som Pat and Marie av R&B Discs. Rhodens första hit blev emellertid ”Happiness” för Pama Records och hans ”Maybe The Next Time” 1970 var en annan hit, producerad av Derrick Morgan och uppbackad av The Mohawks. Han kom senare att bli en av grundarna av skivbolaget Jama Records.
Denzil Dennis kom till England 1962 och etablerade sig snart som sångare och medarbetare till William Rickard på Rio Records. Denzil spelade in ett antal låtar för Rio Records men använde till en början namnet Alan Martin av någon anledning. Han figurerade i olika skepnader, bland annat. DD Dennis, och med olika sällskap under ett antal år under 60-talets slut och 70-talets början.
En annan centralfigur är Freddie Notes. Han föddes på Jamaica och sjöng jazz under sent 1950-tal, för att sedan starta The Mellowtones tillsammans med Vic Brown, Donald Francis och Jah Ringles. De fick en hit 1960 med ”Album of Memory” som gavs ut i UK på Blue Beat Records. Han flyttade själv till UK 1964 och bildade där en UK-version av The Mellowtones men gick snart med i gruppen The Coloured Raisins som sångare. Hans sångaregenskaper efterfrågades sedan av ovan nämnda The Rudies och de etablerade sig snart som Freddie Notes and The Rudies, ett favoritband bland skinheads. Freddie berättar:
”I loved the skinheads – I thought they were great – they liked my music and followed us everywhere” (Freddie Notes i de Koningh&Griffiths Tighten Up – The History of Reggae in the UK).
The Rudies var backing band till bland andra Owen Grey, Pat Kelly, Max Romeo, Jackie Edwards och Rico Rodriguez. Freddie spelade också trummor på en del av inspelningarna. På Jamaica brukade han spela Burru-trummor, rastafarikultens instrument.
De blev frekvent band på Cue Club och jobbade mycket för Dandy Livingstone, Joe Mansano, Laurel Aitken och Derrick Morgan. De fick också en mindre hit 1970 med ”Montego Bay”, en cover av Bobby Blooms original. Freddie lämnade dock snart The Rudies för att försöka sig på en solokarriär och gick då över till funk.
En explosion av brittiska reggaeband i olika skepnader
Redan innan skinhead reggae slog igenom började brittiska reggaeband etableras, inte minst som kompband till de jamaicanska stjärnorna. En flora av band dök nu upp som ibland var helt anonyma för skivköparna men ibland uppträdde under olika namn eller skepnader. Som säkert redan framgått kan en liten guide vara till hjälp för den som gått vilse i skivbacken. Jag kan inte garantera att jag själv hittat hundraprocentigt rätt då olika uppgifter cirkulerar i källorna.
Ett av de mest seglivade banden kom att bli The Cimarons som bildades 1967 i Willesdentrakten i norra London. De spelade först mest soul och funk men gav sig snart på rocksteady och gav sig av på turné i Västafrika. Hemkomna från den hade de blivit varma i kläderna och anlitades flitigt som liveband och kompband under ett antal alias, som The Hot Rod All Stars.
De blev första engelska band att spela reggae på Cue Club i London och fick då kontrakt med Trojan Records som kompband till en mängd av deras artister. De släppte under första halvan av 1970-talet ett antal plattor under olika alias och som backing till andra men fick inga större framgångar förrän de skrev på för Polydor och 1978 släppte sitt kanske bästa album, Maka, i roots reggaestil. De blandade friskt funk och reggae och massor av covers av disparata låtar, till och med Buddy Hollys ”Peggy Sue”, och denna splittrade profil var kanske främsta skälet till att de aldrig slog igenom stort.
Glenroy Oakley kom till London som 11-åring 1960 och bodde i Stamford Hill. Han uppmuntrades av sin granne Dandy Livingstone att ta upp en sångarkarriär och gick strax med i The Transactions som spelade mestadels soul. När Skatalites kom till UK 1967 för en turné behövde de en sångare och han fick jobbet och gjorde några gigs med dem.
Oakley bildade sedan sitt eget band, Glenroy Oakley And The Stax och senare Glenroy Oakley And The Oracles. Fortfarande var det mest soul som gällde då. Men när Freddie Notes lämnade The Rudies blev han kontaktad av dem och blev deras nya sångare. Tillsammans gjorde de reggae men också soul och till och med en del rockcovers.
De bestämde sig 1971 för att byta namn till Greyhound och fick en hit med ”Black And White” samt året därpå med ”Moon River”. De spelade ”commercial reggae”, säger Glenroy själv. Kanske skulle man till och med kunnat kalla det pop.
Som Greyhound gjorde de också mycket liveuppträdanden, ibland som back up till andra artister, som Toots and the Maytals. Glenroy lämnade senare Greyhound och gick vidare med att bilda the Atlantic Soul Band och jobba med bluesartister som Buddy Guy och Homesick James.
En duo som hade stor skivframgång i början av 1970-talet var Bob and Marcia, dvs. Bob Andy och Marcia Griffiths. Deras version av ”Young, Gifted and Black” blev en smash hit och de följde upp med att göra albumet Pied Piper 1971. Det var ett av de första albumen med jamaicanska artister som spelats in i UK och med helt UK-baserade musiker, vilket råkade vara tidigare nämnda The Rudies.
De två stora skivbolagen i slutet av 1960-talet var Trojan Records och Pama Records som ibland var tvungna att ge ut singlar med olika bandnamn och låttitlar för att dölja att det handlade om samma låt som konkurrenten gett ut strax innan. Det hände också att de kopierade varandra eller använde samma grundrytmer och ett känt exempel är Derrick Morgans ”Moon Hop” släppt av Pama, men som senare dök upp som en version i The Pyramids ”Skinhead Moonstomp” släppt av Trojan.
Enligt ovan nämnde Michael Thomas i The Pyramids fick de lyssna på ”Moon Hop” men gjorde ett helt eget arrangemang så att det till slut ”var en helt annan låt”. Det utvecklade sig till ett litet krig mellan Trojan och Pama i slutet av 1969 och början av 1970. Som en kommentar till detta spelade Morgan, tillsammans med Stranger Cole och Owen Grey, in ”Copy Cats”.
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 4: The Story of Trojan Records
