Det har blivit dags att välkomna HYMNs läsare till höstens stora artikelserie där Joseph Pollack kommer att skriva om hippierörelsens uppgång och fall. Vi tar avstamp i andra världskriget och får idag lära oss om fenomenet Nature Boys.
“There was a boy, a very strange enchanted boy. They say he wandered very far, very far, over land and sea. A little shy and sad of eye, but very wise was he”
Så här inleds en av Nat King Coles mest kända låtar, ”Nature Boy”. Utan att veta dess historiska kontext så kan man tänka sig att låten handlar om att han råkar stöta på en magisk figur i skogen. En slags alv eller naturväsen.
Låten fortsätter sedan med att han talade med denna Nature Boy om allt möjligt, men det viktigaste Nat King Cole tog med sig var följande:
“The greatest thing you’ll ever learn, Is just to love and be loved in return”.
Så vad handlar ”Nature Boy” egentligen om?
Låten skrevs av Eden Ahbez, en judisk amerikansk musiker som tidigt på 1940-talet hade hittat till Los Angeles, då han fortfarande gick under namnet George Alexander Aberle. Det råder skilda meningar om hur Ahbez låt nådde Nat King Cole, men enligt honom själv ska han ha gått fram till Coles manager under en konsert på Lincoln Theater och lämnat över låten. Nat King Cole spelade den live och publiken älskade den. Men för att kunna släppa en studioversion var de tvungna att få tag på Ahbez, vilket var svårt då han inte hade någon bostad.
Till slut visade det sig att Eden Ahbez just då bodde under Hollywoodskylten, mer specifikt under ett av L:en. Hans liv vändes upp och ner när låten blev listetta på amerikanska billboarden. Den blev vinjett för en TV-serie och bland andra Frank Sinatra spelade in en cover.
Men låten ansågs också vara ett plagiat av Herman Yablokoffs jiddiska låt “shvayg man harts” varpå han stämde Ahbez.
Ahbez svarade att han inte stal melodin alls, utan fick melodin från “dimman i de kaliforniska bergen” men valde ändå att gå med på en förlikning där han blev skyldig Yablokoff $25 000.
Det verkade dock inte påverka Eden Ahbez karriär något, då han fortsatte skriva framgångsrika låtar för såväl Nat King Cole som åt Sam Cooke, Eartha Kitt och han släppte även musik under eget namn.
Men om vi ska återgå till låten i sig, så är den ett homage till Nature Boy-rörelsen som Eden Ahbez kom i kontakt med efter sin flytt till Los Angeles 1940.
Nature Boys var kända för att bo ute i naturen, ha långt hår, skägg, vara nakna och de levde av vegetarisk kost. Det var under den här perioden i sitt liv som han tog namnet ”eden ahbez” och valde att bara stava det med små bokstäver. “Bara Gud och Evighet är ord som borde ha stor bokstav”, ska han ha sagt.
Nature Boy-rörelsen har sitt ursprung i Tyskland och är direkt översatt från tyskans “naturmensch”. Den har också plockat inspiration från Lebensreform-filosofin som mer fokuserar på kost, liberal sexualitet och alternativ medicin. Båda rörelserna förespråkade nudism starkt. Naturmensch har i sin tur sitt ursprung i wandervogel, en friluftsrörelse från början på 1900-talet som går att jämföra med scouter, fast mer äventyrliga och utan uniformerna. Den tyska naturistkulturen har alltså en direkt koppling till friluftsliv och scouter i Tyskland, samtidigt som den också själv kom till att inspirera till det som blev hippierörelsen i USA.
Under 1930 och 40-talet flydde väldigt många människor från Tyskland. Inte bara judar, utan även andra tyskar. Det är dessa som slutligen hamnade i USA där Nature Boy-rörelsen började ta form. Man skulle kunna säga att det var en reaktion på nazismen, att bo nakna ute i naturen, förespråka kärlek och fred. Ett liv som är så långt bort ifrån Hitlers utopiska bild av Tredje riket man kan komma.
Som låten av Nat King Cole nämner så har pojken åkt “very far over land and sea”, vilket syftar på resan över Atlanten från Tyskland. Att han är “sad of eye” åsyftar allt hemskt han fått se och uppleva under naziregimen.
Många brukar nämna beatnikkulturen som en föregångare till hippies, med sina droger, jazzmusik och urban kultur. Nature Boy-rörelsen, som var emot droger, verkar dock vara en ännu tydligare inspiration till hippiekulturen. Att de är så otroligt olika varandra sett till såväl livsstil och filosofi gör hippierörelsen än mer intressant. När hippierörelsen började formas bör det troligtvis lett till konflikter. Tidigare medlemmar ur Nature Boys som började knarka eller beatniks som börjar prata om kärlek och naturen. Men, på något sätt, blev den till och skapade historia.
Eden Ahbez var visserligen en förgrundsgestalt för hippierörelsen i och med att han skrev ”Nature Boy”, men hade aldrig en särskilt prominent roll i den. Kanske var han alldeles för mycket emot droger för att någonsin se sig själv som en hippie? Kanske hade han helt enkelt annat att tänka på, då hans fru gick bort i leukemi 1963 och hans son, bara 22 år gammal, drunknade knappt tio år efter det.
Men Eden Ahbez fortsatte skriva musik tills den dag han själv, 86 år gammal, gick bort på ett sjukhus till följd av skador han fick i en bilkrock. Jag hoppas i alla fall att han under sitt liv, som han själv beskrev det: älskade och blev älskad tillbaka.
