HYMN träffar Iris Gold i en loge på Debaser Strand i Stockholm. Det är bara några timmar kvar till hennes första konsert på svensk mark. Med sig till spelningen har hon DJ Chris P Cuts, från London. Han har tidigare jobbat med Roots Manuva och Gorillaz bland annat.
Det första som slår mig när jag möter Iris är hur självklar hon känns som artist. Jag har aldrig sett henne live och ännu finns bara några få låtar utgivna. Men det är något med sättet hon för sig och pratar som gör att hon känns som en naturfödd stjärna. Det är svårt att föreställa sig att Iris skulle kunna försörja sig med ett vanligt nio till fem-jobb. Kanske har det något med den oortodoxa uppväxten att göra?
– Jag växte upp i Köpenhamn i ett hippiekollektiv. Det var väldigt många udda fåglar i olika åldrar som jag bodde tillsammans med. Flera där var väldigt influerade av psykedelisk musik från 60- och 70-talet. På det sättet blev väl The Mamas and the Papas och Jefferson Airplane tidigt en del av mitt DNA. Jag blev besatt av den musiken väldigt tidigt och var mer intresserad av det än samtida musik.
”Min musik är som en bryggd av 70-talsrock, klassisk hiphop och modern pop”
– Sen var det väl min fasters vän som tyckte att jag behövde undervisas mer och bredda mina vyer, och hon indoktrinerade mig i den klassiska hiphopen. Public Enemy, De La Soul, KRS One med flera. Utifrån det började jag sedan själv skriva musik som var influerad av 70-talets psykedelia och 80-talets hiphop som smälte samman i mina hemmasnickrade popmelodier.
– Jag fick faktiskt frågan häromdagen om vilka artister jag jämför mig med, och jag svarade då att jag är som en blandning mellan Betty Davis och Katy Perry. Det kanske inte låter så jävla coolt, men det är sant. Min musik är som en bryggd av 70-talsrock, klassisk hiphop och modern pop.
Hur tror du att din uppväxt påverkade dig som människa? Vad av det tar du med dig i ditt skapande idag?
– Jag brukade skämmas över min uppväxt och önska att den var mer normal. Jag tyckte att det var jobbigt att vi inte hade någonting och att vi bodde som vi gjorde. När jag var barn ville jag inte att mina kompisar skulle komma förbi och se hur vi levde. Det var väl senare i tonåren som något klickade i mig och jag förstod att allt som var konstigt och udda med min uppväxt är samma saker som gör mig unik.
”Allt som var konstigt och udda med min uppväxt är samma saker som gör mig unik”
– Efter det har jag alltid försökt ta med mig det i mitt skrivande. Min förhoppning är att andra ungdomar ska kunna se och känna något av min musik. Kanske kan det inspirera någon som betraktar sitt eget liv som skit att se att den typen av upplevelser kan vändas till något positivt.
Så du ser samma upplevelser utifrån ett annat perspektiv nu än då?
– Exakt! Då önskade jag att jag hade leksaker, spel och saker som alla mina kompisar hade. Nu kan jag se att jag aldrig hade behövt utveckla den fantasin jag utvecklade om jag haft det. Jag fantiserade ihop allt i mitt eget huvud för att kompensera bristen på leksaker och yttre stimulans. Det är ju den fantasin jag använder nu för att skriva och skapa. Jag fantiserade ihop låtsaskompisar och historier som barn och allt sådant tar jag med mig i det jag skapar nu.
Musik och politik var ju väldigt tätt sammanvävda under hippieeran. Är det något som påverkat dig?
– Jag försöker att vara en förebild snarare än att peka finger och lägga mig i stora politiska frågor. Jag vill hellre inspirera än att fördöma och göra de förändringar jag vill göra genom att vara mig själv. Att vara mig själv utan rädslor för vad andra ska tycka och tänka. Förhoppningsvis kan det inspirera någon annan.
Är du på gång att spela in material till ett album?
– Jag spelar alltid in egentligen. Om två veckor åker jag till London för att spela in ny musik med några riktigt coola producenter. Imorgon är det releasefest för min nya singel ”All I really Know”, och sen ska jag uppträda på den danska grammisgalan. Det är ett rätt hektiskt schema nu men sen ska jag fokusera på att göra ny musik. Den här singeln är min första större release. Efter det lär vi släppa några till singlar och sen hoppas jag på att spela in ett helt album. Det är i alla fall det jag strävar efter just nu.
Vad kommer först till dig när du skriver? Är det orden, melodierna eller beatet?
– Det är nog lite olika varje gång faktiskt. Fast oftast är det nog orden, orden kommer lättare för mig. Sen bygger jag ett musikaliskt universum som kretsar kring orden.
”Sen bygger jag ett musikaliskt universum som kretsar kring orden”
Vad kan den svenska publiken förvänta sig ikväll?
– Det där varierar ju en del från kväll till kväll. Idag har jag bara en DJ och en gitarrist med mig och då blir det mer hiphop. När jag spelar med ett fullt band blir det mer rockorienterat. När jag har mer pengar och möjligheter vill jag mixa ihop allt det här och ha både en DJ och ett fullt band med mig på scenen.
Lyckas du försörja dig på din musik eller har du ett annat jobb vid sidan av?
– Jag skriver också. Beställningsjobb, typ åt koreanska tjej- och pojkband. Jag gör låtar på engelska och sedan översätter de låtarna som de vill ha. På det sättet är jag lyckligt lottad. Det är så konstigt också för nu vill folk plötsligt ge mig en massa coola kläder. Det är märkligt för mig för jag hade inte ett skit när jag växte upp. På ganska kort tid har jag också fått möjlighet att vara förband åt Taylor Swift, Blur och Robbie Williams.
Hur var det?
– Det var helt sinnessjukt. Jag hade spelat inför kanske 30 eller 40 personer innan jag supportade Robbie Williams och sen plötsligt stod jag inför 25 000 personer och var totalt skräckslagen. På något sätt lyckades jag ändå ta mig igenom det, även om jag börjar hyperventilera bara jag tänker på det. Jag har alltid varit lyckligt lottad med liveframträdanden och fått bra gig som support eller på stora festivaler. I princip har jag kunnat betala mina räkningar bara genom att spela live. I Danmark får man faktiskt betalt för att spela live och så ser det ju inte ut överallt.
