När Little Jinder och Lykke Li helt oväntat samarbetade i vintras (på Jinders ”Hålla handen”) ville Little Jinder först inte skriva ut vem gästartisten var. Istället beskrev hon Lykke Li i förtäckta ordalag i sociala medier, som ”en av de ca tre real artisterna vi har i det här landet”.
Filip Hiltman skrev roligt på Festivalrykten om att just det – rykten – snabbt började gå kring samarbetet: ”var det Jonas Lundqvist, Lorentz eller Henrik Berggren?” Av detta spekulerande går att dra tusen växlar, varav några tragikomiska, till exempel kring allmänhetens slutsats – att de enda tre äkta artisterna Sverige har kvar måste vara av hankön.
Huruvida Lykke Li kan anses vara kvar ”i det här landet” går förstås att diskutera (i små grupper, med någon av alla fascistoida svenska höger/sossepolitiker som samtalsledare). Dels är hon, mig veterligen, sedan rätt länge baserad i USA. Dessutom är hon naturligtvis för storslaget indie för det här rigida landet. Av naturliga skäl gör hon bara ett gig i Sverige i sommar: som en av headlineartisterna på Max Hamburgerrestaurang i Slottskogen i augusti.
Hur som helst. Skivan Lykke turnerar med i sommar heter so sad so sexy, och är i många avseenden helt annorlunda än det som Ystad-dottern släppt tidigare. Borta är indieskramlet från de första plattorna, likaså den avskalade misären som förgyllde hennes senaste, emoproggiga och superhyllade I Never Learn från 2014.
Tematiken (skivtiteln!) som vi vant oss vid när det gäller Lykke Li – det vill säga svärta i kvadrat och upphaussandet av sorg som religion – är dock gjuten i sten. Även om ljudbilden under den fyraåriga tystnaden tagit ett par rejäla kliv åt nutida, slick R&B och eterisk westcoast. Men om pöbeln har rätt i att göteborgska countrystjärnan Sarah Klang numera är ”the saddest girl in Sweden”, är Lykke Li i så fall en inkarnation av Jokern, vresigt stirrandes från Hollywood Hills ner på en fallen kultur; ett dödsrike av neon.
so sad so sexy kommer därför, utan tvekan, göra Lykke Li till en ännu mer ohotad drottning av skandinavisk-ättad, oändligt sorgsen pop. Det hörs redan i början av inledande ”Hard Rain”. Den osar av James Blake och förtjusande LSD-trippar, på rygg i öknen. Kargheten breder ut sig i fulla drag, här finns ingen gemenskap värd namnet, bara den samlade kölden från en mänsklighet som gått sönder – eller som mitt i sitt eviga poserande stelnat till meningslösa stenstoder.
Kastade i havet är arketypiska popriff, gitarrer och handklapp. Inkommet från dödens dal: ljudet av amerikaniserad studioteknik.
In klubb, in street, in sex! In lukten av förruttnelse!
Och även om skivan i sin helhet klipper många band till det vi kände som Lykke Li, finns de beroendeframkallande, svartmålade grundstenarna kvar. De hörs i nerrökta ”Jaguars in the Air”, där Lykke Li roligt nog sjunger om ”vacation forever” (namnet på lillbrorsans hipsterband). De hörs i det helt igenom magiska titelspåret, en låt som faktiskt gör mig farlig. Den får mig att vilja slå nån på käften och sedan beställa in en stor mjölk i baren utan att ge ett fuck.
Lykke Li som vi en gång kände henne hörs i ”Utopia”, ja kanske framförallt där, när Lykke Li sammanfattar hela sin musikaliska gärning i rader som:
We could be the most psychedelic
We could shine brighter than glitter
There’s only one way up
We could be the most transcendent
Go deep like Dylan
There’s only one way out
I slutändan är so sad so sexy ingen särskilt rolig eller ens inspirerande skiva att lyssna på. Istället är den, som all konst värd namnet, en helig portal att ta oss närmare gud. En aktiv kriminell handling, så amerikansk att den bara måste vara svensk. Den är ett perfekt packat svart gram, den är vemodets mamma, den är det förlorade soundtracket till JT LeRoys samlade romaner.
Och världen är Le Loup, och Lykke Li är Sarah, och kärlek är en framrusande långtradare med överhettade bromsar som förstör allt i sin väg.
[RCA Records, 8 juni]
