Lykke Li – EYEYE

När jag såg musikvideon till ”Little Bit” 2007 så hade Lykke Li mig i sitt grepp. Jag använde falskleg för att se henne för första gången på KB i Malmö samma år för att jag behövde se henne live. Jag var svimfärdig efter konserten på Way Out West 2008 då jag hade fått ge henne kram. Jag grät floder när jag såg henne på Roskilde 2014 och jag åkte över Östersjön till Helsingfors för att se henne på Flow Festival 2018. Totalt åtta konserter har det blivit och jag har stått längst fram varje gång. Enligt last.fm är hon min femte mest spelade artist någonsin med 3 761 spelade låtar.

Trots att jag troligtvis är en av världens största Lykke Li-fanboys vet jag inte riktigt var jag ska sätta fingret på det här nya albumet. Jag kan inte undgå känslan av att det händer för lite i låtarna och att jag blir lite uttråkad. Jag respekterar att artister går nya vägar och testar nya saker. Albumet har följt vissa regler, som att inte använda digitala instrument eller hörlurar. I albumet ingår också sju enminuts-klipp som ska bilda ett narrativ (det är alltså inte som Lemonade av Beyoncé eller Dirty Computer av Janellé Monáe – där det gjordes musikvideor för alla låtar på albumen).

Lykke Li har själv på sin instagram skrivit väldigt mycket om arbetet bakom alla videor. Hur de behövt jobba hela nätter och ta om tagningar. Hur det känns som att hon gör något nytt och spännande.

Men som lyssnare kan man inte undgå att undra om det finns något nytt och spännande för oss lyssnare att ta del av. Albumet innehåller många fina melodier (särskilt låten ”5D”) men jag saknar ”hooks”, jag saknar anthems; det bombastiska, mörka och sexiga som vi alla förknippar med Lykke Li.

Lykke skriver att hon vill att låtarna ska vara lika intima som ett röstmemo på en makrodos av LSD. Min enda personliga erfarenhet av att lyssna på ett röstmemo påverkad av den substansen var en inspelning där jag imiterar Karlsson på taket. Jag fnissade så jag grät åt mig själv, men jag vet inte om det var särskilt intimt.

I filmvärlden pratar man om ”One for the studio, one for me” om regissörer som varvar passionsprojekt med rullar som filmbolagen vill ha. I Lykke Lis fall är detta ett klar fall av ”one for me” – vilket nog alla hennes album är egentligen. En kan bara hoppas att nästa skiva är lite mer åt ”one for the audience”-hållet.