Tintin i Tibet är Hergés kanske mest personliga bok om Tintin. Seriealbumet skrevs i en livskris som en metafor över Hergés egen relation till en saknad vän, vari Tintin genom en rad drömmar får en uppenbarelse om att hans vän Tchang som förmodats död i en flygkrasch kanske ändå är vid liv. Trots en orealistisk chans att någonsin återse Tchang beger sig Tintin till Tibet för att leta efter sin vän. Boken skiljer sig från övriga Tintin-album då det inte finns någon given antagonist utan istället är en sorts spirituell resa där Tintins fruktan och hopp är historiens främsta drivkrafter.
Seriealbumet som lånar sitt namn till öppningsspåret på Mount Eeries nya skiva spelar endast en marginell roll i albumets narrativ, men delar vissa tematiska likheter: saknad, ensamhet, existentialism och hoppfullhet. Men där Tintin tog sig an dessa vedermödor svävandes i ovisshet befinner sig Mount Eeries Phil Elverum i ett tillstånd av obeveklig klarhet över sakers tillstånd.
Mount Eeries senaste album A Crow Looked At Me som släpptes för precis ett år sedan bestod av en samling låtar som Elverum spelade in i efterdyningarna av att hans fru, konstnären och musikern Geneviève Castrée, gått bort i cancer. Skivan var en rå och närgången skildring av tiden innan och efter hennes död och om att leva kvar ensam med en nyfödd dotter. Helt utan metaforiskt filter presenterade Elverum sin sorg rakt in i öronen på lyssnaren. Blott ett år efter detta hjärtskärande epos återvänder Phil Elverum nu med en ny skiva.
Now Only tar vid där A Crow Looked At Me slutade men breddar perspektivet till ett mer allomfattande berättande om livet, döden och om att försöka fortsätta leva. Trots det makabra temat rymmer även skivan mer humor och optimism. Där föregångaren var en skildring av ofattbar sorg är uppföljaren snarare en samling betraktelser från ett senare skede i sorgeprocessen där Elverum försöker hantera insikten om att livet på något sätt kommer gå vidare, något som bland annat illustreras i den inledande refrängen till titelspåret:
I remember feeling like ”No, no one can understand, my devastation is unique” – But people get cancer and die / People get hit by trucks and die / People just living their lives get erased for no reason with the rest of us watching from the side – And some people have to survive and find a way to feel lucky to still be alive
Precis som på föregångaren så dryper inte direkt skivans instrumentation av excess. För det mesta är det bara Elverums akustiska gitarr och ord, då och då uppbackade av piano eller en elgitarr som ligger och pyr som ett hotfullt mullrande under musiken. Även en subtil sampling av black metal-bandet Wolves in the Throne Room smyger sig in i bakgrunden vid ett tillfälle.
Musiken varierar knappt i melodi utan består av Elverums ord som väller ut i ett konstant flöde ur hans mun. Halvt pratat, halv sjunget och med ett hela tiden skiftande i perspektiv mellan det stora allomfattande frågorna och små personliga betraktelser. På så vis påminner musiken mycket om Sun Kil Moons senaste skivor. Men där Mark Kozelek efter Benji tappat fokus är Elverums ordrika berättelser fortfarande väl sammanhållna. Genevièves död löper som en röd tråd genom skivan, knyter ihop dåtid och nutid. Allting i livet ledde fram till henne och allting efter hennes död genomsyras av saknaden.
Berättelserna hoppar kronologiskt i tiden, varvar gamla minnen med aktuella tankar. En detaljerad beskrivning av tidsperioden då de blev kära rundas av med en återgivelse av ögonblicket då hon drog sitt sista andetag. En reflektion över det bisarra i att resa världen runt och framföra smärtsamt intima låtar om sin döda hustru mynnar ut i en anekdot om en natt på en festival spenderad med Weyes Blood och Father John Misty till tonerna av Skrillex. Två tavlor av den norske konstnären Nikolai Astrup får honom att tänka på hur vissa människor inte givs möjlighet att avsluta de dem påbörjat. Skivans 11 minuter långa mittstycke ”Distortion” beskriver Elverums liv innan han träffade Geneviève – en odyssé över förvirringen i livet innan alla bitar föll på plats – en förvirring som nu återvänt när stabiliteten återigen raserats.
Samtliga låtar existerar i vakuumet som uppstår efter den chockerande sorgen där sökande efter någon slags logik skapar en memoar över Elverums liv före, efter och tillsammans med Geneviève. Å ena sidan vill han släppa taget och gå vidare, å andra sidan vill han fortsätta sjunga om henne eftersom minnena är det sista han har kvar:
I don’t want to live with this feeling any longer than I have to / But also I don’t want you to be gone / So I talk about you all the time / Including the last day you were alive / And I hang your pictures around my house / For me to surprise myself with and cry
Musikaliskt är skivan kanske inte riktigt lika vass som föregångaren, men som uppföljare betraktad är den lyckad så tillvida att den trots en likartad utgångspunkt och en likartad arbetsmetod lyckas skapa någonting nytt. Elverum breddar sitt publika sorgearbete från det personliga till ett bredare mer universellt perspektiv där slutresultatet blir en mer inkluderande reflektion över sorg i allmänhet.
[P. W. Elverum & Sun, 16 mars]
