”The best thing about the past is that it’s over. When you die you wake up from the dream that’s your life”. Så lyder första stycket i Joanne Kygers dikt ”Night Palace” som pryder omslaget till Mount Eeries A Crow Looked At Me. Men vad dikten inte uppmärksammar är vad som händer med de närstående som finns kvar efter att någon tagit sitt sista andetag.
Två månader efter att Phil Elverum och hans fru, konstnären och musikern Geneviève Castrée, blev föräldrar till parets första barn diagnosticerades Geneviève med en synnerligen aggressiv form av cancer. I juli förra året dog hon i familjens hus i norra Washington. Två månader efter Genevièves död, i samma rum som hon dog, började Elverum skriva och spela in A Crow Looked At Me. En sorgfylld reflektion om död och saknad som beskriver hur det känns att se personen man älskar dö framför ögonen på en, men egentligen lika mycket en skiva om hur det känns att vara den som fortsätter leva. Den som står ensam kvar med både en samling minnen och en vardag att ta hand om.
Det finns dock inga spår av självömkan i Elverums musik, utan istället tar den formen av en klarsynt, om än oumbärligt sorglig, kontemplering över den avgrundsdjupa sorgen. ”Death is real / Someone’s there and then they’re not / And it’s not for singing about / It’s not for making into art” sjunger Elverum i albumets första textrad och till skillnad från Nick Caves konceptuellt likartade platta Skeleton Tree från förra året så gömmer inte Elverum sig i metaforer. Allting är extremt ärligt och tydligt, inte alls höjt i dunkel eller inlindat i allegorier. Något som så klart gör lyssningen nästan ogripbart sorglig. ”Our daughter is one and a half. You have been dead eleven days”. Går det ens att tänka sig en sorgligare öppningsrad på en låt?
Istället består skivan av en samling minnen, ögonblicksbilder och historier från tiden före och innan döden sorterade i icke-kronologisk ordning. Han berättar för oss om tomheten, han berättar om hur dottern som knappt hann lära känna sin mor börjar ställa frågor om henne, han ber om ursäkt för hur han kände sig tvungen att ge bort alla hennes kläder. Han frågar ängsligt om folk blir obekväma av att höra honom prata om sin döda fru hela tiden. Om hur strålbehandlingen förtvinade hennes kropp och om hur deras promenader hand-i-hand till mötena för sorgbearbetning blir långsammare och långsammare ju närmre hennes död de kommer. Han beskriver hur han till slut ser henne dö. Han beskriver hur han sprider hennes aska, men hur han inte kunde identifiera henne med dammet han hällde ut över havet, utan snarare med solnedgången han såg framför sig.
Musiken är rå och samtidigt lågmäld, så intim att man stundtals behöver hålla andan medan man lyssnar. Som frontman, och stundtals enda medlem, i The Microphones och som soloartist i Mount Eerie har Elverum snickrat ihop lo-fi-indie i många olika former i nästan 20 års tid, men sällan tidigare har musiken varit så avskalad och naken. En slags akustisk ambientmusik där nästan bara orden återstår som kvävda viskningar till slut. Små fina lösryckta melodier återfinns här och där, men på det stora taget är det svårt att urskilja enstaka låtar ur den större helheten.
Trots att skivan vilar i ett nästan ogenomträngligt mörker och även om hela Elverums existens tycks vara upptagen i sorg tycks det inte som att han letar efter en väg vidare, någon form av avslut eller förståelse. ”Your abscence is a scream saying nothing” sjunger han för att senare konstatera ”I don’t want to learn anything from this”. Precis som i den öppnande textraden så återkommer frasen ”Death is real” i olika sammanhang genom hela skivan, först som ett konstaterande gällande sorgen han känner och till sist i en större mer allomfattande mening om människans dödlighet, ”We are all always so close to not existing at all”. På så vis vidgar han gradvis perspektivet från den smärtsamt närgående synen på döden till något mycket större.
[P. W. Elverum & Sun, 24 mars]
