”Less is less” är något slags statement enligt vilken den stockholmsbaserade punktrion Svart Katt skapar sina låtar. Det har varit så ända sedan EP-släppet Rosta sönder 2016, och det är samma mall bandet följer på sin första fullängdare.
Att de flesta låtar är korta kan anses både som plattans starka och svaga sida. När skivan inleds med titelspåret ”När allt är över” är det nästan lika rakt och kortfattat som ett Twitter-inlägg. Plötsligt känns det som om bilderna avlöser varandra i ett hektiskt bildspel utan att låta en fokusera på en sak i taget, och det krävs faktiskt lite tid för att hinna ifatt det rasande tempot.
Men när en lyckas göra det, då märks det att låtarnas styrka ligger just i de avskalade raderna, att bakom allt det intensiva i ljudlandskapet gömmer sig mörkret och desperationen.
”Allting kommer att ta slut, så är det med det”, konstaterar sångaren Johan i ”Borde jag gjort nåt”, och det är svårt att inte hålla med om det, samtidigt som sanningen får hjärtat att svida. Tankarna om alltings ändlighet och ens egen meningslöshet genomsyrar hela skivan och kulminerar i blytunga ”Förbrukas och byts ut”.
Men allt är inte så hopplöst så länge det finns någon en kan slösa bort dagarna med, och någon som kan backa upp en. När bandet äntligen låter sig överstiga den självuppsatta gränsen på två minuter händer det något. ”Håller ett öga på varandra”, som faktiskt är det längsta spåret på skivan, är en stark vänskapshyllning som växer med varje ton och med sina riviga gitarrer. Den hade kunnat vara en låt signerad Hurula.
Svart Katt lyckas förmedla en känsla av att de delar med sig av något personligt utan att avslöja för mycket, som t.ex. i ”Samma misstag”, som trots sin enkla komposition fångar uppmärksamhet och ekar i huvudet långt efter låtens sista ton har lagt sig.
Som ett oväntat bonusspår överraskar avslutande ”Diktatorn två” med sin sprudlande energi. Kanske är det därför som slutet känns något abrupt, och fastän det var en bra resa på 20 minuter, är jag ändå sugen på mer.
Det råder ingen tvekan om att Svart Katt kan sin grej. De kör fort från första till sista sekunden. Och trots att det inte är någon stor prosa, utan snarare små anteckningar, levereras de på ett rakt och direkt sätt och har en förmåga att liksom tatueras in i huden – precis som i bandets egna video till ”En vän” från förra årets EP.
[Adrian Recordings, 17 november]
