Dolce – Av liv och grönska

”Drömsk skymningspop från landet långt borta”, skrev jag om Dolces ep Gröna Höjder för två och ett halvt år sedan. De fem spåren var minimalistiska och suggestiva och lät som Amason på neråttjack. Från Amason hade Dolce också stulit otyget att blanda upp den svenska lyriken med engelsk. Dessutom var produktionen lite för spretig för att vara enbart charmig. Kanske berodde skevheten på att inspelningarna hade ägt rum i deras respektive sovrum. Det tycktes i och för sig inte spela någon större roll; jag gav ep:n 8/10 eftersom jag skymtade något stort bortom den där sängkammaren, och jag skrev dessutom ur mig tillräckligt med naturfloskler för att framställa Christopher McCandless som en karriärinriktad innerstadskille (och mig själv som en blådåre).

Framför allt mitt natursvärmande kring förra ep:n framkallar problem när jag nu ska recensera Dolces fullängdsdebut. För precis som titeln antyder är Av liv och grönska egentligen ingen popskiva, utan i praktiken några kvadratkilometer mull, skog och sorg förpackat i en liten låda med årets antagligen snyggaste omslag (tack Kristin Lidström!). Varenda ett av de nio spåren tycks emanera ur ett bortglömt musikreservat där klockorna har stannat på 1969. En frizon där kriteriet för bra låttexter är att de ska kunna publiceras i diktsamlingar och läsas vid en lägereld av Kristina Lugn. Dolce klarar det här provet med bravur.

Mannen bakom produktionen heter Mattias Glavå. Precis som Dolce själva verkar han leva i ett konstant tillstånd av förkrossande vemod. Det hördes när han samarbetade med Autisterna (bless deras själ). Det hördes på Joel Almes Flyktligan och nu senast på Elina Ryds finstämda debut. På Av liv och grönska når sorgen sitt crescendo. Glavå och Dolce står hand i hand och stirrar rakt in i alla sina förlorade somrar ackompanjerade av en symfoniorkester med stråkneuros. Inledande ”Dacka” låter till exempel som en hel skolavslutning, eller ett rekviem över någon stackare som valde älven framför bruket. ”Snälla glöm mig aldrig, glöm ej den jag var”. Nej, vi ska inte glömma.

Sedan fortsätter det på samma högtidliga sätt. Sorgsna psalmer fulla av naturlyrik (”Vårvisa”, ”Svedjan”) blandas med Dungen-doftande psychpop (”Säg nåt vanligt”, ”Vänder, vrider”), och jag vågar påstå att om vilket annat band som helst hade gjort den här skivan hade det blivit pekoral. Men Dolces tonträff är inte bara trovärdig, den är ofta helt magisk.

Anna Levanders svårdefinierade röst var en av duons stora behållningar redan på Gröna Höjder, och här tillåts den breda ut sig ännu mer. På samma gång närvarande och sval höjer den varje spår ytterligare några snäpp över vardagen. Inte minst i svängiga ”Stormarna dåna”, som känns litegrann som Dolces ideologiska kärna. Där avhandlar Anna Levander jordens förstörelse, starka naturkrafter, längtan bort och existentiell ångest på 3.31 i en poplåt så djupt förankrad i ursvensk vistradition att Evert Taube hade blivit grön av avund.

[Startracks, 28 april]

8