Sam Outlaw – Tenderheart

samoutlaw-tenderheart

Jag är fruktansvärt svag för country. Det finns ett, vid det här laget, ganska uttjatat talesätt: ”country music is three chords and the truth”. Det var Harlan Howard som myntade det där begreppet (dock mycket möjligt att många andra innan honom hade kommit till samma slutsats).

Visst är det rätt blödigt. Men någonstans stämmer det. Country är inte mer än så och jag faller för det varje gång. Människor som sjunger om det som betyder något här i livet: kärlek, brusten som nyfunnen sådan, och rejäl fylla. Visst finns det mer i livet, men de där ämnena räcker oftast för mig.

Sam Outlaw har ett nytt album ute och devisen håller i sig. Det är en förhållandevis lågmäld country-uppvisning som tidvis låter riktigt bra. Men jag är ju, som ovan nämnt, väldigt partiskt på grund av min kärlek till genren. Så även om jag både gillar genren skarpt måste jag komma med några invändningar. Alla spår är inte guld, utan tidvis känns vissa låtar som utfyllnad. Av skivans tretton spår kunde åtminstone tre kapats. För även om det är just tre ackord och sanningen som Sam Outlaw förhåller sig till kan även jag tröttna på sånger om småstäder, alkohol och kvinnor som ska få honom att ”settle down”. Det känns lite, och jag drar mig för att skriva detta, uttjatat.

Men å andra sidan är det en traditionstyngd genre, vilken lever på att dessa traditioner förs vidare utan alltför stora ingrepp vad gäller sound och text. Detta bör även få fortsätta, för när studiofolket i Nashville under 2000-talet fick för sig att utveckla genren fick vi ”bro-country”. En genre som är så vedervärdig att den borde förbjudas. Sam Outlaw håller sig långt från ”bro-country” och hans andra album är allt som allt godkänt, med ett par riktigt bra spår. Men som helhet färglägger det inte min tillvaro med de kraftfulla musikaliska färger som jag skulle önskat. Dessutom tycker jag namnet är lite löjligt. Han är inte Waylon Jennings direkt.

[Six Shooter Records, 14 april]

6