Precis som namnet skvallrar om är case/lang/veirs en supergrupp bestående av alt-country-veteranerna Neko Case, k.d lang och Laura Veirs. Tre av vår tids främsta kvinnliga singer/songwriters gör alltså gemensam sak för vad som beskrivs som ett ”one-of-a-kind event” där ett album och en efterföljande turné utgör innehållet. Samarbetet inleddes redan 2013 när både k.d lang och Neko Case medverkade på Laura Veirs lysande soloalbum Wrap and Weft. Plattan består av 14 låtar inspelade under en period på 2,5 år i lang och Veirs hemstad Portland.
Ett återkommande problem i s.k supergrupper brukar vara att lite för många viljor samsas i samma rum, något som ofta resulterar i ett lite spretigt slutresultat, eller att det är svårt att komma ifrån känslan av att musikerna ifråga har roligare än vad lyssnaren har. Osökt kommer jag att tänka på när Conor Oberst, Jim James, M. Ward och Mike Mogis slog sig samman som Monsters of Folk i slutet av 00-talet. Vad som på pappret lät helt fantastiskt resulterade i en spretig, överbefolkad skiva som saknade både struktur och riktning. Plattan innehöll ett par riktiga höjdpunkter men var på det stora hela en besvikelse.
Fast till skillnad från Monsters of Folk lyckas case/lang/veirs med konststycket att inte stå i vägen för varandra. Istället för att sätta ihop en skiva där var och en bidrar med sin egen tydliga prägel tycks målet ha varit att skapa en sammanhållen enhet där alla medlemmars idéer vävs samman. Stundtals kommer jag till och med på mig själv med att inte ens bry mig om vem av de tre det är som sjunger eller kan tänkas ha skrivit låten jag lyssnar på.
Albumet är producerat av Laura Veirs äkta hälft Tucker Martine, som tidigare samarbetat med storheter som My Morning Jacket, Sufjan Stevens och The Decemberists. Han skapar en tillbakadragen ljudbild som oavsett låtskrivare håller samman skivan och får den att kännas som en enhet. Wilco’s Glen Kotches stabila trumspel bidrar även det med kontinuitet. Allt detta sker dock utan att för en sekund tumma på det faktum att de tre huvudpersonerna hela tiden står i kreativitetens centrum.
I vad som tycks ha varit ett lyhört samarbete får varje musiker plocka fram det de är allra bäst på och bidra med, så länge det passar inom de angivna formarna för albumet. k.d langs dramatiska djupa röst, Neko Cases mer opolerade poplåtar och Laura Veirs fantastiska historieberättande placeras alla in i en gemensam mall. Små detaljer och harmonier gör att samtliga medlemmar hela tiden är närvarande oavsett vem som skrivit låten och det blir aldrig så att någon av musikerna placerar sig själva i förgrunden.
Skivans största stunder är stråkdrivna folkpopdängan ”Best Kept Secret” och den Laura Veirs-sjungna ”Song for Judee”, den sistnämnda en ljuvlig hyllningslåt till Judee Sill som berättar historien om folksångerskans tragiska livsöde. Även den särdeles medryckande ”Delerium”, finstämda ”Behind the Armory” och k.d langs pondusfyllda bidrag ”Honey and Smoke” och ”Blue Fires” sticker ut i mängden.
Det är möjligen så att skivan kanske inte är någon av de inblandades största stunder och kanske hade albumet tjänat på att vara ett par spår kortare, men samtidigt har man lyckats skapa en efter förutsättningarna så pass fulländad produkt att det är svårt att inte imponeras. Plattan framstår som ett prestigelöst samarbete där just samarbetet som arbetsmetod tycks lyfta fram det främsta ur varje enskild musiker. Det är som att alla tre tvingats omvärdera sitt eget musikskapande och pushats ut ur sin comfort zone, något som resulterat i att de tre verkligen låter som ett band.
[Anti, 17 juni]
