More Rain är M. Wards åttonde album i ordningen och det första sedan 2012 års A Wasteland Companion. De fyra år som har förflutit sedan sist är det hittills längsta uppehållet mellan två M. Ward-skivor. Istället har Ward ägnat sig åt det tämligen ointressanta sidoprojektet She & Him tillsammans med Zooey Deschanel, samt den tyvärr lika ointressanta supergruppen Monsters of Folk. Att det gått ett par år sedan han senast arbetade solo är dock inte något som märks speciellt mycket. More Rain är på det stora taget en ganska typisk M. Ward-skiva.
Wards musik har alltid präglats av en speciell sorts tidlöshet. Han har verkat i ett eget musikaliskt universum där det inte har funnits någon direkt yttre påverkan. Moderna inspirationskällor har aldrig varit aktuella utan istället har han ständigt grävt djupt i skivbacken för inspiration från förr. Därför är det svårt att försöka placera More Rain i en samtida kontext, skivan skulle lika gärna kunna ha varit inspelad för 10 eller 15 år sedan.
Trots att Ward inte har utvecklat sitt musikaliska uttryck speciellt mycket under karriären har han alltid hållit en hög nivå när det kommit till solomaterialet. Han har släppt bättre och sämre skivor, men aldrig någon som är direkt dålig. Han testar sällan något nytt, men går inte heller på tomgång. Precis som vanligt består More Rain av retro-pop, med inslag av americana, folk och Nashville-country. Det som är förhållandevis nytt för den här skivan är att Ward rört ner doo-wop, boogie och en smula Creedence-rock i smältdegeln, utan att för den sakens skull ändra formulan allt för mycket.
M. Ward visar över 12 spår att han kan sin musikhistoria och att han fortfarande är en duktig låtskrivare. Men det hade varit mer intressant om Ward hade vågat ta lite fler risker, eller åtminstone om han hade fokuserat på en sak och grävt ner sig ordentligt i det. I nuläget blir More Rain istället en trivsam, men lättsmält blandning av lite allt möjligt, han skrapar på ytan av lite för många olika idéer.
Det är dock svårt att kritisera skivan allt för mycket eftersom den dessa brister till trots ändå är förbannat bra på sina ställen. Wards subtilt skickliga gitarrspel är alltid en fröjd och han har fortfarande en av musikvärldens mest trivsamma röster. ”I’m Listening (Child’s Theme)”, ”Phenomenon” och ”Little Baby” är en utsökt trio stillsamma ballader som väger upp för de lite mer tveksamma rockutflykterna och den lite oinspirerade covern på Beach Boys ”You’re So Good To Me”.
En stabil comeback utan större överraskningar, helt enkelt. Låt oss hoppas att det inte dröjer fyra år till nästa skiva.
[Merge Records, 4 mars]
