M Ward. Foto: Amanda Björk/Rockfoto
Robin Olsson besökte den brittiska festivalen End of the Road för ett par veckor sedan. Läs hans fullständiga festivalrapport nedan.
Under många år har jag sett lineupen till End Of The Road och tänkt: ”Fy fan vad bra”. Sen har jag kollat upp boendesituationen: tält. Varje gång har jag valt att hellre åka till Primavera Sound där en, förutom fler band, dessutom får katalansk värme.
I år valde jag bort überkommersiella Primavera för första gången på tio år – det var dags att testa något nytt. När jag dessutom blev inbjuden som gäst och inte ens måste skriva texter som denna för att få se Broken Social Scene och Weaves – då var beslutet att ta mig till min första tältfestival sedan Knarrholmen rätt lätt.
King Gizzard & The Lizard Wizard Foto: Karin Lundin/Rockfoto
Jag får låna ett tält av en polare i London, vi tar tåget till Salisbury och där frågar några turister om vi tror det hinns med att kolla in Stonehenge innan banden går på. Jag har ingen aning om att vi är i trakterna runt Englands Ale Stenar!
Bussen från Salisbury tar längre tid än beräknat då den samsas saktfärdigt med mötande trafik på den lilla väg som leder fram till Larmer Tree Gardens, en underskön viktoriansk trädgård. Idag hyrs den storslagna platsen främst ut till bröllop, men de senaste elva åren har End of the Road huserat här i september månad, och tillåtit sig växa långsamt till den perfekta siffran 15000 besökare. Det är tillräckligt mycket folk för att kunna boka fantastiska akter (årets headliners är Bat for Lashes, Joanna Newsom, Animal Collective och The Shins), men ändå behålla en intim känsla utan för mycket köer.
Den första kön vi slipper är den som brukar vara vid ingången till festivalen. Det enda som kontrolleras är om du har armband, End of the Road känner inte att de måste vinstmaximera genom trista öl i plastflaskor; vill du ta med dig en Kilkenny att dricka under din läderhatt front row på M. Ward är det helt ok. De litar på att du har vett nog att inte slänga iväg burken när du druckit klart.
Det är just denna avslappnade attityd jag älskar. Jag ser förvisso en snubbe sula iväg en ölburk mot King Gizzard & the Lizard Wizard, men det är den enda idiot jag ser under hela festivalen. Förvisso har väl det kanske med lineupen att göra; Kasabian var inte och kommer aldrig bli bokade.
Animal Collective. Foto: Viktor Wallström Rockfoto
En väldigt stor grupp av festivalens besökare är musikintresserade föräldrar, det springer barn överallt medan jag beställer en öl till. En äldre gentleman säger till bartendern att jag är först på plats och låter mig gå före varpå jag beställer en Amstel. Syrligt, men hjärtligt säger han: ”If I’d knew you were a lager drinker I wouldn’t have bothered!” Den här festivalen har en fantastisk uppsjö ölsorter, det är helt enkelt inte alla det finns lager i!
End of the Road startades 2006 av Simon Taffe och Sofia Genders, då med 5000 besökare och med en efterföljande finansiell katastrof. Till andra året fick de lån och stöd av vänner och bekanta för att tredje året gå plus minus noll, och därefter har det rullat på. Sakta men säkert har de ökat antalet besökare till den här lagom siffran på 15000.
Jag har tidigare intervjuat Sofia Genders man Sam (spelar i banden Throws, Diagrams, Tunng) för Llama Lloyd, men vi har nog inte setts sedan vi båda bodde i Ljungskile för typ tjugo år sedan. Det är därför kul att nästan direkt stöta på henne bland matstånden där hon nu sitter som gäst för första gången. Hon slutade jobba för festivalen förra året.
Sofia pratar med en ljustekniker som talar varmt om att det är roligt att jobba på den här festivalen för att här är jobbet lite annorlunda – det handlar inte endast om att vara en förlängning av musiken, utan även om att belysa den vackra naturen. Han ger Sofia uppmaningen: ”Enjoy the fruits of your labor” och går tillbaka till jobbet i duggregnet, eller som britterna kallar det ”not rain”.
Förutom att ha en fantastisk fingertoppskänsla för nya band som Weaves och budget nog att kunna ta över hela kollektivet Broken Social Scene över Atlanten är en av End of the Roads USP:ar dess quirkiness (jag kommer inte på nåt bra svenskt ord).
Phosphorescent. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Om du, mot förmodan, hittar nån lucka i schemat mellan intressanta band kan du gå omkring i Woods-området. Där gömmer sig massa små kul grejer; det finns ett titthål, en photo booth, en hemlig scen (där jag ser Karl Blau och Phosphorescent) osv. Där finns även ett skogsdisco med tillhörande karaoke lite längre in. Samt ett lekområde där en kan köra ”australiensisk bowling” eller stoppa in huvudet i en stor tunna där du iförd skyddsglasögon slår pingisbollar på de andra huvudena. Jag är allergisk mot ordet magisk, men är det nåt som är magiskt på riktigt så är det denna hippie-trädgård.
Istället för att googla mjölk uppmanas vi att skicka vykort till nån annan på festivalen, vem som helst! Ni förstår, det finns ett litet postkontor där en kan tillverka små vykort och som en sedan kan adressera på sätt som ”the brunette staying in the blue tent near the lavatories”. Så himla sött. När en av årets bästa nya akter, The Big Moon, går på har två i bandet på sig brevbärar-outfit och i slutet av deras suveräna spelning dansar de tillsammans med det dussin brevbärare som levererar våra kärleksbrev.
The Shins. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Men musiken då? Jag skulle kunna rambla en liten nedskriven kommentar om alla band, men vem orkar läsa det? Jag kör lite highlights istället:
Först ut på scen på smygstarten under torsdagen är Teleman – ett sorts quirky Franz Ferdinand, väldigt bra och som ger mig gåshud direkt! Fantastiskt! The Shins ser jag en halv låt av, det är ungefär så roliga jag tycker de är. Istället ser jag Yak köra King Crimsons ”21st Century Schizoid Man” till än mer gåshud, innan Ezra Furman agerar husband och bjuder på ”Like a virgin”, ”Devil’s Haircut”, ”El Scorcho”, Arcade Fires Doo wop-låt ”Tunnel of Love” osv. Så underbart, men att de inte skulle ha repat in dessa requests? Det är bull. Underbart bull.
Jag börjar min fredag med att leta efter gitarrer, hittar inga hos Rhain, inga hos Pacosan, men hos Slow Down Molasses har de tre! Trots det lyckas de inte få till nåt av värde. Istället går jag och ställer mig under elefanten i tältet och väntar på Weaves, som min London-polare Chris sett fem gånger senaste halvåret, men ändå har som högsta prio på årets festival.
I min bok är de redan innan spelningen årets nykomlingar. Weaves går på i stora tältet till nåt space-ljud som ger mig gåshud direkt. Min gåshudsfaktor är för övrigt genom taket denna festival, normalt brukar jag bara få det en eller kanske två gånger på en festival. Weaves kör sitt fantastiska självbetitlade album på precis det där underbart lekfulla sätt som en kan tänka sig, basisten Zach Brines är helt överjävlig och jag är i fullkomlig extas. Tillsammans med Algiers-spelningen på Way Out West är detta årets spelning för mig. Några timmar senare får jag en till genomgång då de, givetvis, är det hemliga bandet som avslutar kvällen. Bliss.
Whitney. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Eleanor Friedberger har glömt orgeln hemma så en av årets bästa skivor låter halv. Efter en lång väntan i det ständiga duggregnet kör Karl Blau till slut igång med underbara ”That’s How I Got To Memphis”. Det krockar med Whitney, vars andra halva var suverän. Jag förstår verkligen varför alla föll för dem på Way Out West.
Stealing Sheep (som ersätter Omar Souleyman) är en glad överraskning innan Savages-spelningen, som visar sig bli den mest känslomässiga för en man som bär sitt hjärta på ärmen – ja, en Savages-patch alltså. Jag blir gråtfärdig när de kör sin homage till bortlidne Alan Vega, Suicides ”Dream Baby, Dream”. Jag blir väldigt pepp på att krossa världens förtryck när de kör ”Fuckers” och blir så himla hoppfull inför framtiden med ”Adore”. Världens bästa band. Punkt.
Världens vackraste röst, Cat Power, fokuserar på just det och spelar inga andra instrument. Lite synd då hennes mest minnesvärda spelningar är när hon spelar piano, men denna är nog den proffsigaste jag sett henne göra. Riktigt snyggt att låta Nicos ”These Days” övergå i sin kärleksförklaring till Bob Dylan, ”Song to Bobby”. Jag älskar dig, Chan, lika mycket som du älskar Dylan.
Savages. Foto: Pao Duell/Rockfoto
Matt i Phosphorescent kör solo på den hemliga scenen samtidigt som skogsdiscot har dragit igång. När jag väl hittar rätt är det fullt med folk så vi som står längst bak hör discot lika mycket som Matt på scen. När discot kör Creedence Clearwater Revivals ”Bad Moon Rising” spelar han helt enkelt med. Det här är en av ytterst få ljudtabbar festivalen gör.
Big Thief är en akt som Woody-Kim sagt att jag inte får missa, han såg hela spelningen på SXSW – i vanliga fall när han och alla andra scoutar band där ser de bara några låtar och går vidare, men Kim hade denna gång stått kvar. Jag förstår varför, det här ger Angel Olsen-vibbar. Suveränt. Antagligen på en Woody West-scen snart.
På lördagen överraskar Laura Gibson, det är riktigt suveränt. Sverige representeras av Goat som får hela stora scenen att dansa innan M. Ward smeker oss medhårs medan jag och mina nyfunna Göteborgskamrater tar oss varsin Beavertown-ale (jag försöker jobba bort lagern). Han är en magiker med den där gitarren, alltså.
Bat For Lashes Foto: Nora Lorek, Rockfoto
Tyvärr krockar M. Ward med Steve Mason, men jag ser en sista fantastisk låt av den gamle Beta Band-gubben innan Bat for Lashes får oss att vilja dansa på borden igen. Hemlig DJ är ingen mindre än Jon Hopkins. Jag dansar dock inte tillräckligt enligt en tjej som slår mig på ryggen. Älskar hennes reaktion lika mycket som jag är besviken på Jon.
Söndagen börjar med att sångaren i Pinegrove inte kan få av sig sin skjorta då den är second hand och han inte vet hur den funkar. Roligaste mellansnacket på hela festivalen. Sedan får jag äntligen se gamla favoriterna Dr Dog som är perfekt söndagseftermiddagsmusik.
En farsa lekter med sin son som springer upp och ned på sladdarna mellan mixerbordet och scen, medan en annan farsa jävlas med sina vuxna barn genom att stoppa gräs i deras tröjor, det är helt underbart. Uppehåll dessutom! Därefter tittar jag till Comedy-scenen en snabbis. Det skojas om Hitler. Oväntat. Går vidare, tar en bärs och kollar på Kevin Morby som bara blir bättre och bättre. Får dock gå ifrån hans underbara set för festivalens nostalgitripp: Broken Social Scene.
Bandledare Kevin Drew är suverän när han säger att den moderna rockstjärnan är en vanlig gubbe och att han inte ska snacka så mycket eftersom de försöker trycka in så mycket som möjligt av mästerverket You Forgot It In People på den timmeslånga slot de fått. De borde fått 90 minuter – minst. När festivalen ändå betalar flyget för femton (eller hur många de nu var totalt) borde det väl vara lika bra att låta dem spela en halvtimme extra om de vill? Translation: It means I love you.
Joanna Newsom. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto.
King Gizzard & The Lizard Wizard brassar på för fullt, men blir lite tjatiga i längden. Men det är ändå så classic rock att de kommer undan med en flöjt! Thee Oh Sees geni John Dwyer sammanfattar sen festivalen med de kloka orden ”Beautiful surroundings, clean toilets, beautiful people.” I den ordningen.
När Joanna Newsom sen går på får det inte ens DJ:as på andra sidan festivalområdet, det får inte vara nåt sound bleed alls. Jag förstår henne, hennes barnsliga röst och harpa kräver absolut tystnad. Jag har inte sett henne sedan hon spelade på Pusterviksteatern på Milk-Eyed Mender-turnén då min polare Chrille sa att hennes harpa andades förtryck. Förtrycket har nu övergått i divalater, men det är ändå ett kärt återseende även om mellansnacket där hon hela tiden säger ”Thank you SO much” känns som hon fått påfyllning på kaffet på en diner i Colorado och inte applåder. Det tycks inte komma från hjärtat.
Något som däremot kommer från hjärtat är den här festivalen. Så himla underbar. Ses nästa år!
OBS: alla foton är arkivbilder.
