Det är slutsålt på Debaser denna osomriga junisöndag. Göteborgska Omni Of Halos öppnar exakt på utsatt tid och indierocken rockas på många gitarrer och pedal steel eller lap steel. Det är ett jäkla ställ under den korta intensiva spelningen.
Lokalen fylls på snabbt av Dinosaurie-intresserade i olika åldrar. Många som trängs längst fram kan inte ens varit födda när jag såg Dinosaur Jr. senast – 1997 på fantastiska Vattenfestivalen här i Stockholm, tänker jag.
Då var inte Lou Barlow med och spelade bas och trummisen Murph hade hoppat av bandet några år tidigare. Bara några veckor efter den spelningen la J. Mascis ner bandet för en tid. Nu är deras klassiska sättning sen länge tillbaka och det hörs och syns att de har spelat ihop väldigt länge, allt låter så självklart och sitter precis som det ska.
J. Mascis gitarrförstärkarvägg, där alla förstärkare är på, vilket inte alltid är fallet, spottar ur sig hans fina ackordföljder och explosiva gitarrsolon. Eftersom vi är i Sverige och har en massa överdrivna regler kring ljudvolymer är det faktiskt lite för låg volym. Meningen är ju att det ska vara ’ear bleeding country’ som J en gång sa om sin musik.
Dinosaur Jr. tillhör definitivt indierockens viktigaste band och den enorma låtskatt J. Mascis och Lou Barlow delar mellan sig är något i hästväg, eller ja dinosaurie-väg. Så snart roddarna fått ordning på all utrustning stegar trion ut på scenen och brakar igång med ”What Else Is New” från 1993 års Where You Been och det är ett brak som heter duga.
Som andra låt får vi ”Repulsion” från första självbetitlade skivan. Basisten Lou Barlow säger något om att det var länge sen de spelade den. Redan i tredje låten byter Lou och J instrument med varandra för en låt där Lou sjunger och spelar bas. Här tar de ner intensiteten rejält bara för att direkt efter leverera dronegitarr- eposet ”I Ain’t” från senaste albumet Sweep It Into Space från 2021.
När de en bit in bränner av ”Out There”, även den från Where You Been, kommer gåshuden, nostalgin och alla minnen tillbaka. Just då kunde det lika gärna ha varit 1997 och jag varit tonåring.
Vissa saker förändras och vissa består och vi ska vara väldigt tacksamma över att de fortfarande orkar åka runt och spela för oss så här 40 år efter starten och att de gör det så här otroligt bra. Det blir allsång och ännu mer rens framför scenen när dom sen spelar ”Feel The Pain” som var en MTV- hit 1994.
Vi får även nyare låtar som ”Crumble” och ”Been Here All The Time” från första skivan sen originalsättningen återuppstod, 2007 års Beyond – och ja, de har funnits där hela tiden för mig, och fortsätter finnas här.
Mot slutet blir det ännu mer hits med ”Start Choppin” och den eviga altrock- dängan ”Freak Scene”.
Som andra och sista extranummer får vi ”Raisins” från You’re Living All Over Me och sen är konserten slut och det är bara att se framemot nästa Dinosaur Jr.-spelning för de är inte klara med det här och jag kommer aldrig bli klar med dem.
