Det bor ungefär 240000 personer i Porto, men om man räknar kranskommuner och liknande är befolkningen betydligt större, omkring 1,4 miljoner. Jag upplever den ungefär som Köpenhamn eller Stockholm i storlek.
Porto är en av Europas äldsta städer och det är en otroligt vacker stad, full av gamla hus och kullerstensgator. Om man, som jag, älskar ost är det ett paradis att gå runt mellan ställena och äta ostbrickor. Det roade jag mig med under dagarna för Portugal är ett väldigt fint ostland.
Det är förresten fortfarande covidrestriktioner i Portugal. Du måste kunna visa covidpass eller liknande för att kunna resa hit och i kollektivtrafiken ska du ha munskydd.
Redan vid femtiden på lördagen var jag på plats på festivalområdet för det postpunkiga Londonbandet Dry Cleaning, med sångerskan Florence Shaw i spetsen, inledde lördagen. Jag såg dem tidigare i år på Loppen på Christiania och det var en fin spelning. Eftersom jag inte riktigt kan sluta lyssna på deras strålande debutalbum New Long Leg från i fjol ville jag se dem igen. Kvartetten gick på scen klockan fem i strålande solsken och det var 28 grader!
Trots det lyckades de göra en strålande spelning och fick välförtjänt jubel mellan låtarna. Mellan någon av låtarna jublades det så länge att musikerna nästan kom av sig. De inledde med ”Leafy” och avslutade med ”Scratchcard Lanyard” efter ungefär 50 minuter. Däremellan bjöds vi på höjdpunkter som ”Her Hippo”, ”Magic of Meghan” och ”More Big Birds” som tillägnades den portugisiska konstnären Paula Rego som nyligen gick bort. Dry Cleaning övertygade på alla sätt i solskenet.
Mitt program under festivalen var definitivt mest rockigt under lördagen, men jag hade tyvärr fortsatta problem med ont i fötterna. Jag fick anpassa festivaldagen mycket efter det för varje steg gjorde ont på något sätt. Det var återigen massor av folk på festivalområdet och ofta långa köer till mat, dryck och toaletter men om man kunde planera att besöka toalett vid scener som inte hade konsert just då löste det sig tämligen enkelt.
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Dinosaur Jr, men senast var faktiskt så länge sedan som 2016 och platsen var just detta festivalområde i Porto. J. Mascis & Co. gjorde, som alltid, en fin spelning på den vackraste scenen, men denna gång var det den största scenen som gällde strax efter åtta.
Bakom musikerna hängde en stor bild som föreställde omslaget till det senaste albumet Sweep It Into Space från i fjol. Trion inledde med ”Thumb” och det lät verkligen inte bra rent ljudmässigt. J. Mascis fick sedan in en ny gitarr inför ”I Ain’t” som var fel i stämningen och kort därefter pajade en förstärkare till basen så det var verkligen en uppförsbacke. Bandet hade, om jag förstod rätt, fått problem med transporten av deras instrument från Milano och de spelade på lånade grejer.
Men från fjärde låten (”The Wagon”) vände det och blev en grym spelning. Vi fick höra mycket bra versioner av ”Feel the Pain”, ”Start Choppin” och, glädjande nog, ”Mountain Man” från debutalbumet. Trots tekniska problem verkade musikerna uppskatta stunden och publiken var mer än nöjd. Under ”Feel the Pain” stod till exempel två män och sjöng med och spelade luftgitarr precis bakom mig, men de nöjde sig inte med att sjunga orden utan imiterade även gitarren. Det var ganska festligt. Konserten avslutades med Last Rights-covern ”Chunks” och innan dess hade de även hunnit med att spela The Cures ”Just Like Heaven”.
Ett band som jag lyssnade på för länge sedan är Jawbox från Washington D.C. och om jag ska vara ärlig hade jag nästan glömt bort dem, men när jag såg deras namn i line-up blev jag glad. De släppte det grymma albumet For Your Own Special Sweetheart i mitten av 1990-talet och kvar från den tiden är alla utom gitarristen Bill Barbot.
Klockan var halv elva när kvartetten gick på scen och inledde med ”Mirrorful” i blåvitt ljus. Det lät bra från början och både publik och band fann varandra snabbt i den hårdare ljudbilden. En av höjdpunkterna var när favoriten ”Savory” spelades i slutet och med tanke på publikreaktionen var jag nog inte ensam om att tycka det. Från For Your Own Special Sweetheart fick vi även bland annat höra ”Motorist”.
Klockan närmade sig midnatt och fötterna gjorde vansinnigt ont. Jag hade tänkt att avsluta min festival med Squid strax före ett, men jag kände att jag får se dem en annan gång. Jag lämnade festivalområdet och fick, som tur var, tag på en taxi nästan omgående. Jag satte mig i taxin och funderade på hur jag behöver anpassa framtida resor och festivaler till den verklighet att jag faktiskt håller på att bli äldre.
Samtidigt svävade Pavements underbara ”Gold Soundz” snabbt förbi genom huvudet och jag tänkte tillbaka till fredagens fina konsert med dem. Jag har haft tur i livet som hittat en plats framför musikscener som jag verkligen älskar att vara vid och jag ser fram emot att åldras på festivaler i Europa även i framtiden, men då med ett upplägg som gör att jag inte får ont i kroppen. Det är fint att det upplägget kan testas redan under NOS Alive utanför Lissabon om en månad.
