Månadens PS: april

Skullcrusher pressbild

April är snart till ända, dags att snabbrecensera ett gäng plattor från denna månad.

Skullcrusher – Storm in Summer

FOLK Skullcrushers nya EP låter betydligt mer som en ljuvlig vårbris än en sommarstorm, namnet till trots. Ta en nypa Mazzy Star och blanda med Nick Drake och Grouper och resultatet skulle nog låta ungefär så här. Tidlöst vackert. Nu ser vi fram emot en fullängdare från denna lovande artist.8/10

Dinosaur Jr. – Sweep It Into Space

INDIEROCK Dinosaur Jr. kommer nog aldrig mer göra ett album som känns nyskapande, de uppfann sitt karakteristiska sound på åttiotalet och sedan dess har det endast finslipats åt olika håll. Men det gör inget, Dinosaur Jr. är och förblir det enda bandet som kommer undan med att slänga in gitarrsolo efter gitarrsolo, det ena skränigare än det andra, under poppiga melodier och falsksång. Och även om det tolfte albumet i ordningen är som bäst på de på förhand släppta singlarna är det här något av det finaste de gjort sedan återföreningen 2005. 7/10

Dry Cleaning – New Long Leg

POSTPUNK För alla oss som saknar Sonic Youth är brittiska Dry Cleaning ett utmärkt plåster på såren. Experimentella postpunkgitarrer och pratsång som påminner mycket om Kim Gordons är melodin, och de finurliga men nästan obegripliga texterna pricken över i:et. Hatten av för legendariska skivbolaget 4AD som släppt en riktig kioskvältare, i alla fall om man frågar musiknördar.9/10

Luminous Kid – at the end of the dream

SINGER/SONGWRITER Sveriges svar på Sufjan Stevens har albumdebuterat den här månaden. Grunderna till fotografen Olof Grinds första skiva som Luminous Kid kom till på en gitarr under en resa i Sydamerika och på den färdiga plattan är mycket av det avskalade soundet kvar – ändå känns anslaget både drömskt och filmiskt. Men viktigast av allt är att när Olof sjunger så lyssnar man, och det är kanske det finaste betyget en singer/songwriter kan få? 7/10

Steve Cropper – Fire It Up

SYDSTATSSOUL Som gitarrist i Mar-Keys och Booker T & the M.G.’s kan man höra hans delikata spel på mycket av den musik som flödade från Stax i Memphis under 60-talet, låtar han inte sällan även skrev och producerade. Titt som tätt har hans namn även prytt skivkonvolut under eget namn, senast i raden går under namnet Fire It Up. En samling sånger som i rakt nedstigande led kan härleda sina rötter till Croppers tidiga skolbänk – Stax. Bluesigt, sydstatssouligt och tidvis funkigt till den milda grad att det blir ordentligt svettigt. Inte dåligt för en snart 80-årig studioräv. 7/10

Mattias Alkberg – Häxor

INDIE Mattias Alkberg känns outtröttlig i sitt musikskapande och det är sällan som musiken gör en besviken. Alkbergs senaste skiva Häxor, som enligt beräkningarna är västerbottningens 30:e, andas klassisk indierock utan att bli slentriandravel. Texterna är griniga, uppriktiga och ärliga. Lugna spår blandas med stökig rock ’n’ roll. Strålande ”Mina drömmar är privata” tillhör den senare kategorin och låtens stillsamma piano ger starka John Holm-vibbar (tänk ”Ett ensklit rum på Sabbatsberg”). 8/10

Jo Yonderly – Greatest Hits 1.0

INDIE Jo Yonderlys debutalbum Greatest Hits 1.0 är en skiva som är fylld av skruvade infall och intressanta ljudbyggen. Upphovsmannen tar för sig och låter sig inspireras av vitt skilda genrer – varje infall ges utrymme att utforskas och detta har resulterat i nio experimentella poplåtar. Musiken går dessvärre vilse emellanåt, men det gör inte så mycket. 7/10

Glasvegas – Godspeed

ROCK Spoken word-baserade sidospåret ”Shake The Cage (für Theo)” ger en indikation på hur spännande Glasvegas första album på åtta år faktiskt hade kunnat bli om skottarna hade vågat ta ut svängarna lite mer. Tyvärr blir Godspeed mest en halvmesyr. 4/10

Robin Velander – Någon slags nåd

SYNTHPOP Upphovsmannen har själv beskrivit Någon slags nåd som ”9 låtar som på olika sätt tar itu med känslor av oro, dystopi, melankoli och världssmärta”. Ett melodiöst, dramatiskt, bitvis dansant och väldigt starkt album, att sortera in någonstans mellan synthpop och dystopisk disco präglad av en osäker framtid. 7/10

Sindy – Horror Head

INDIE Bakom Stockholmsbaserade Sindy hittar vi Tom Serner, som följer upp fjolårets EP med fullängdaren Horror Head. Serners drivande drömpop rör sig genom både ljus och melankoli och hämtar sitt bränsle i nittiotalets shoegaze och noise-indierock. Med influenser som My Bloody Valentine och Sonic Youth ger Sindys mer popiga inramning vibbar även av Cocteau Twins, Daniel Johnston och Elliott Smith. Lyssnaren fångas i en ljudbild som är lika modern som nostalgisk. 7/10

Alan Vega – Mutator

ELEKTRONISKT/DARK ELECTRONICA Alan Vega har främst gjort sig känd från sin tid i stilbildande Suicide men han fortsatte att utforska sitt konstnärsskap även genom sitt soloprojekt. Alan gick bort 2016 men ny musik har nu sett dagens ljus genom det postuma verket Mutator, innehållandes tidigare osläppt material. Det råa soundet och Vegas mässande är kanske främst uppskattat av inbitna fans som kan djupdyka i ett arkiv med juveler som ”Nike Soldier” och ”Samurai”. 7/10