EBM- och industrial metal-pionjärerna Die Krupps besökte Skandinavien i veckan, då de spelade i Malmö, Göteborg och avslutningsvis på Copenhell (det närmsta de nordliga breddgraderna har ett svar på tyska mastodontfestivalen Wacken). HYMN var på plats under konserten på Babel i Malmö för att rapportera i ord och bild.
Det har inte ens hunnit gå två år sedan Die Krupps besökte Malmö senast. Då spelade de på ett fulllknökat Plan B i sällskap av kanadensiska electroindustrial-flaggskeppet Front Line Assembly. Och den varma tisdagskvällen i juni känns Babel faktiskt inte så värst mycket luftigare i jämförelse.
Die Krupps har, sedan återkomsten under sena 00-talet, blickat bakåt mot sin egen historia och ursprungsformel. Eller rättare sagt mot sina två ursprungsformler. För det är två olika upplagor av Die Krupps som har skrivit in sig i den alternativa elektroniska musikhistorien.
Efter experimentella, industriella debuten Stahlwerksynfonie (1981) gick de mot, lika tunga men dansanta tongångar och blev ett av de tidiga och stilbildande proto-EBM-banden på uppföljaren Volle Kraft Voraus! (1982). Men efter ett första uppbrott 1985 började bandets starke man Jürgen Engler jobba med en label för trash metal- och punkband. Något som fick avgörande betydelse för den musikaliska inriktningen på återförenade Die Krupps tidiga 90-tal – den viktigaste och mest kommersiellt framgångsrika perioden i deras karriär. Som förmodligen även är den främsta anledningen att de bokas av en högprofilerad rock- och metalfestival mer än tre decennier senare.
Att kvällens backdrop bär den klassiska logotypen med luftskeppet från albumet I (1992) ger viss föraning om vad som väntar. Föga förvånande plockas en hel del material från tidigare nämnda period efter att bandet gjort entré till en högenergisk ”Ein Blick zurück im Zorn” som glider in i en stentung ”Dawning of Doom”.
Det må ha gått några decennier sedan de kunde beskrivas som nyskapande. Sommaren 2024 är dock livebandet Die Krupps i osannolikt bra form. Bandets grundare och starke man Jürgen Engler fyllde 63 i höstas men tycks inte åldras överhuvudtaget. Han är en mycket karismatisk scenpersonlighet och skicklig publikdomptör. Energinivån säger att året fortfarande är 1993 och att ”To The Hilt” ännu toppar listorna. Och under ”Metal Machine Music” får han äntligen gå loss på den gigantiska stålmarimban som de har släpat med sig upp på scen.
Årets upplaga av livebandet Die Krupps rymmer även ett starkt nytillskott. Gitarristen Dylan Thomas var fram till nyligen med i, och bidrog med nyskrivet material, till en sentida upplaga av Sisters of Mercy. Att spelningen på Babel i Malmö är hans allra första med Die Krupps känns orimligt när man ser dem. Han sätter varje ton och samspelet och kemin mellan honom och Jürgen är redan på en annan nivå.
Kvällens publik är av väntat hög medelålder, svartklädd och till en början rätt så tisdagstrött. Åldermannen Engler och hans yngre sidekick får jobba hårt men lyckas till och med få igång en call and response med publiken under gamla EBM-stänkaren ”Wahre Arbeit – Wahrer Lohn”. Utöver den nya dynamiska duon återfinns även gamle trotjänaren (och Propaganda-grundaren) Ralf Dörper som vanligt placerad bakom sina keyboards samt nya trummisen Paul Keller på scen.
Band som The Young Gods och Ministry må ha föregått Die Krupps ett antal år med stilblandningen där metalgitarrer möter tunga elektroniska rytmer. Jürgens (dåvarande) gäng fann dock en egen fläskigare (och tyskare) tolkning av uttrycket där hårdrocken får större plats. Där Engler, under en kort period i mitten av 90-talet, kom att sjunga så likt James Hetfield att de lät mer Metallica än vad Metallica själva gjorde under samma period. Något han ikväll visar prov på under ”Scent”
Inget låter dock ”mer” Die Krupps än comebackalbumet The Machinists of Joy (2013). Platsen där deras två uttrycken slutligen möts i låtar som ”Nazis auf Speed” eller post-Orwellska ”Robo Sapien” som blir två av konsertens höjdpunkter.
Kvällens förband, svenska Morlocks, gör Wagnerskt bombastisk industrial metal som inte sällan för tankarna till KMFDMs klassiska 90-talsperiod på (genredefinierande labeln) Wax Trax. De gjorde en vända i USA tidigare i år som förband åt nämnda tysk-amerikanska musikerkollektiv, vars ankare Sascha Konietzko även gästar på senaste albumet Praise the Iconoclast (2023). Och uppmärksamheten från den gamle idolen, som tagit dem över Atlanten, tycks ha gjort visst avtryck.
Annars är slovenska Laibach en stark referens som musikaliskt kanske främst märks av i de orkestrala passager som binder samman de ångvältstunga urladdningarna. När sångaren och frontfiguren Strauss lämnar över till basisten och bakgrundssångerskan Lamashtu blir hennes skönsång en snygg kontrast mot de manglande gitarrer, taktfasta elektroniska rytmer och actionsfilmsamplingar som utmärker musiken.
Det här är industrial metal för 2020-talet. Musik som, så här 37 år efter att The Young Gods loopade en heavy metal-sampling i ”Envoyé”, fortfarande låter som det givna soundtracket för Apokalypsen.
