Dropkick Murphys och Lastkaj 14 i Folkets Park, Malmö – folkparkspunk som sparkar igång sommaren

Dropkick Murphys – Foto: Daniel Melin / Rockfoto

Sommaren sparkade igång tidigare i veckan med folkparkspunk i Folkets Park i Malmö med Dropkick Murphys och Lastkaj 14. HYMNs Anton Lindskog var på plats för att se ett av de stora svenska trallpunkbanden öppna för fanbärarna av den nordamerikanska celtic punk-rörelsen.

Solen spricker upp lagom till det är dags för kvällens första band Lastkaj 14 att gå ut på scen. Den avspärrade delen vid Folkets Parks stora scen börjar fyllas på och det går att räkna till rätt så många bandtröjor (med båda kvällens akter) bland publiken.

Skellefteåbördiga Lastkaj 14 är ett av få samtida svenska trallpunkband som nått ett följe även utanför genrens initierade anhängare. Den viktigaste anledningen till det är ”Becksvart”. Den överväldigande vemodsurladdningen växer ikväll till en storslagen allsångshymn för stunderna då livet känns som mest hopplöst.

Lastkaj 14 – Foto: Daniel Melin / Rockfoto

Det blir känslosam trallpunk med allsångsvänliga refränger som backas upp av trummor i d-takt och gitarrer som allt oftare drar mot hardcorepunk eller käng. Skojfriske grundaren, basisten och sångaren (och ställningsbyggaren) Pierre ”Stryparn” Petterssons fackliga engagemang är en del av bandets identitet. Ikväll tillägnas nya ”Välja väg” åt de strejkande arbetarna i Tesla-fabriken.

Spelningens mest gåshudsframkallande ögonblick är dock när gitarristen och bakgrundssångerskan Bulten får träda fram med sin aggressivt känslosamma sång och backas upp av de tre övriga medlemmarnas harmonier i ”Blädderfilmer”. En annan berättelse om när livet känns som mest hopplöst (om än med en hoppfull tvist).

Stryparn är på väg att tillägna en låt åt alla ställningsbyggare och byggarbetare där ute när spelningen, något snopet, måste avbrytas på grund av att de har dragit över tiden. Kanske går det till historien som enda(?) Lastkaj 14-konserten då de inte spelade ”Håll höjd”.

Folkparken fylls på ytterligare under tiden som Lastkaj 14 packar ihop sina instrument för att lämna plats åt huvudattraktionen. Stämningen är på topp. Trots hysteriskt överpris har den provisoriska baren nog sålt en hel del burkar Norrlands Guld.

Dropkick Murphys gör entré på utsatt tid till Sinead O’ Connors ”Foggy Dew”. Bostonbandet är, för mig, starkt förknippat med debutalbumet Do Or Die (1998), där de låter som ett svett- och ölindränkt barslagsmål mellan The Clash och The Pogues. Med tiden kom de nordamerikanska fanbärarna för celtic punk att närma sig Flogging Mollys uttryck, där punkigheten och den politiska ilskan fått stå tillbaka något för mer inslag av festglad irländsk folkmusik. Kanske har jag inte närmat mig allt i den väldiga diskografin med samma entusiasm. Men jag blev positivt överraskad av både This Machine Still Kills Fascists (2022) och Okemah Rising (2023), de två senaste albumen med avskalade Woody Guthrie-tolkningar.

Dropkick Murphys – Foto: Daniel Melin / Rockfoto

Det är dock inget snack om att livebandet Dropkick Murphys levererar. De är ett väloljat maskineri som gör precis vad som förväntas. Storslagna woah-körer i öppnaren ”The Lonesome Boatman” innan programförklaringen ”The Boys Are Back” följt av stridsropet ”Smash Shit Up”. Tempot är högt även om energinivån kanske inte är vad den en gång varit. Det är svårt att värja sig mot sentimentaliteten i ”Rose Tattoo” eller mot den råa urkraften i ”I’m Shipping Up To Boston”. Då Al Barr fortfarande är ledig från bandet för att ta hand om sin sjuka mor agerar, enda kvarvarande originalmedlemmen, Ken Casey ensam leadsångare och orkesterledare för bandet. Utöver traditionell rockbandssättning ryms banjo, flöjt, säckpipa och dragspel för att slå an de irländska tongångarna.

Stämningen är hög genom hela den en och en halv timme långa konserten. Den, mysigt kramvänliga, circle pit som sprider ut sig i delar av publiken, vill inte ta slut. Likt Lastkaj 14 har Dropkick Murphys, som bor i ett land där fackföreningar aktivt motarbetas, ett behjärtansvärt och outtröttlig engagemang för arbetares rätt att organisera sig. Något som de ikväll bland annat visar prov på med ”Worker’s Song”.

Ibland kritiseras Dropkick Murphys för att spä på den trista stereotypen av irländska arbetarmän som slagsmålskåta fyllon (trots att bandledaren Casey är helnykterist). Det finns dock få rocklyriker som har skildrat slagsmålskåta fyllon så sympatiskt och med ett så rikt känsloliv som vad Bostongänget har gjort genom åren. Efter en och en halv timme i högt tempo blir låten med titeln ”Kiss Me, I’m Shitfaced” en vacker hymn för sommarkvällen.