Det egenproducerade debutalbumet Care About Nothing är genremässigt svårdefinierat. Brusiga grungegitarrer blandas med klassiska indieackord, electroinspirerade trummor, glada synthmelodier och poppiga refränger. Stockholmsbaserade Sötnos (Albin Eidhagen och Tore Bojsten) berättade i en tidigare intervju med HYMN att de inte vill hålla sig till någon särskild genre, utan göra den musiken de känner för i stunden.
Allt från omslaget till ljudbilden är på gränsen till sinnlig överbelastning och projektet fullkomligt andas millenialism. Spåren skiftar mellan indiepop, emogrunge och instrumental electro. Trots olika genrer och sound låter produktionen inte det bli för osammanhängande och texterna blir som klistret som håller ihop det hela.
Sötnos iklär sig många olika roller under albumets gång. Dessa roller gestaltar i varierande grad moderna manstyper, eller snarare gör karikatyrer av dem. I ”Pancakes” framställs en självsäkert snäll kille som i själva verket inte har mycket mer än en trave halvdana pannkakor att erbjuda. Titelspåret ”Care About Nothing” framställer å andra sida någon som försöker imponera genom att spela obrydd och cool, men med en mask som läcker av osäkerhet. Mer på det temat är ”Good Times”, en grungig indiedänga om en sad boi som endast bryr sig om att inte bry sig.
Den gemensamma nämnaren i dessa karikatyrer är att de döljer en ynklig inställsamhet bakom fasaden. Vi spelar alla olika roller för att passa in i samhället, men vad Sötnos sätter fingret på är hur förväntningarna på dessa roller har förändrats och hur det syns för någon som lever i det. De tycks göra det helt utan ansträngning, knappt ens med flit.
Satiren är långt ifrån övertydlig och ibland undrar jag vem de driver med egentligen. Driver de med män som är som de beskriver, driver de med sig själva, driver de med mig personligen? Ibland tror jag inte det är satir överhuvudtaget, utan menat i all uppriktighet– och här sitter jag som en egen karikatyr av en modern man och kisar fram kopplingar till samtiden och feminismen. Denna tanke gör det, enligt mig, bara ännu roligare.
Vare sig det är en medveten dissektion av den moderne mannen eller inte är albumet välproducerat, refrängerna svängiga och texterna humoristiska och fulla av energi. Den stora variationen av genrer är i vissa stunder överväldigande, men produktionen slätar ut kanterna tillräckligt mycket för att låta ljudbilden vara lagom spretig. Det är svårt att utröna vilken riktning Sötnos ska ta efter detta, men jag är spänd på att se vart de hamnar.
[Sötnos, 16 september]
