I januari släppte Maybe Lou en EP på engelska. Nu är hon tillbaka med vemodspop på svenska och titeln är Körsbär. Texterna samlar varje stråke, sträng och tangent till en koncept-EP om saker som förändras vare sig vi vill eller inte. Lou hittar paralleller mellan bortgång, kärlek och väntan. I ena låten bäddar hon med lakanen någon köpte. I en annan slänger hon kläder och lakan. I en tredje frågar hon vem som ska hjälpa henne att vika sängkläder efter tvättiden. Hon får hjälp att brygga kaffe för att det blir blaskigt annars, sedan lär hon sig att göra det själv. Den röda tråden nystas upp mer och mer för varje gång jag lyssnar och det får mig att sätta skivan på repeat.
Maybe Lou använder ljudklipp för att skapa miljöer och det ger ett personligt, unikt lager till den ganska regelrätta musiken. Melodierna tar annars inga större risker men vi hör fågelkvitter när Lou sjunger om ett minne av att se någon somna. Sekunder senare dras vi tillbaka till verkligheten genom tunnelbanans högtalare som säger att dörrarna stängs. En tickande klocka får illustrera tålamod i ”Tvättmaskinsminuter”. Låten närmar sig jazz och de släpande mjuka trummorna tillsammans med den bittra stämningen liknar Chet Bakers version av ”Everything Happens to Me”.
”Pensionsmyndigheten” är istället bombastisk. Även här finns ljudklippen, nu i form av barnskratt och sorl som ur ett VHS-band. I kontrast till ljudklippets enkelhet står låtens stora trummor och skivans mest kraftfulla sånginsats. Det är stundtals nära och nostalgiskt, stundtals så stort att det liknar musikal. Låten pendlar från frågan om vad som händer efter döden till det rent praktiska som måste hanteras medan man försöker lista ut det. ”De enda som bryr sig är banken och pensionsmyndigheten, dina brev adresseras till mig och jag bränner dem vid spisen” sjunger Maybe Lou och avslutar meningen i en hög, klagande ton som Alice Phoebe Lou.
Det känns som att Körsbär är skriven i mobilanteckningar på tunnelbanan men framförd i en allé. När skivan rör sig mot jazz hade jag gärna sett något experimentellt, när den blir dramatisk hade jag gärna sett crescendot gå längre, men Maybe Lou ger oss en nära skiva med lyrik som Keaton Henson på svenska och bättre än så tror jag inte att texter kan bli.
