HYMNs Kristoffer Nilsson rapporterar från danska festivalen Frigjort Festival.
Äntligen musikfestival igen! Pandemin har satt djupa spår i oss som älskar livemusik, men nu börjar det äntligen skönjas ett ljus i mörkret och det fick mig att resa till den danska huvudstaden förra helgen.
Frigjort Festival är en relativt ny festival som hölls första gången 2019. I fjol gick det inte att arrangera en festival, men man genomförde några konserter en helg i början av september på Loppen. I år är förutsättningarna mer gynnsamma och i Danmark får man numera även stå upp på konserter, vilket är väldigt bra.
Årets Frigjort Festival bjöd på 15 artister och en paneldebatt. Hälften av programmet hölls utanför Loppen på Christiania och där krävdes ingen biljett för att deltaga. Sex bokningar spelade på Loppen och en på Børneteatret och till dessa konserter behövde man biljett.
Christianshavn glittrade när jag promenerade genom stadsdelen och svängde in på Princessegade. En kort stund senare stod jag utanför Loppen för första gången sedan början av oktober 2021. Äntligen konserter igen!
Först ut på årets festival var Brimheim. Bakom artistnamnet döljer sig Helena Heinsen Rebebensdorff med rötter på Färöarna. Jag trodde först att artistnamnet var hennes efternamn, men så är det ju inte och frågan är om artistnamnet istället är inspirerats av journalisten Elin Brimheim Heinesen som gjort massor av bra saker för världen och Färöarna i synnerhet?
Hur som helst, Brimheim gick på scen strax efter klockan tre och hade med sig fyra musiker. Kvintetten inledde festivalen på ett strålande sätt och höjdpunkterna var många. Om jag väljer tre så blir det ”Kafka”, ”Exquisite Bliss” och avslutande ”Call It What You Want”. I framför allt ”Exquisite Bliss” visade Brimheim vilken skicklig sångerska hon är.
Det var strålande solsken och en scen, vackert dekorerad med blommor och med texten Frigjort Festival, hade byggts i den lilla träddungen utanför Loppen. De flesta besökare satt på gräset och en bar fanns precis bredvid scenen. Det var en härlig inramning och det var helt klart att flera än jag som hade saknat festivallivet. Nouvelle Vagues härliga cover av Dead Kennedys ”Too Drunk to Fuck” fyllde himlen där höstmosaiksländorna flög fram och tillbaka i eftermiddagssolen.
PRISMA är en dansk duo och de avslutade fredagen på utomhusscenen. De har hunnit släppa några fina singlar sedan i fjol och nyligen släpptes den grymma EP:n Inside Out. Duon består av systrarna Frida och Siri Møl Kristensen och de gick på scen 19:20. Duon var förstärkt med två musiker och inledde med ”Devils Eye”. Systrarna varierade mellan gitarrer/bas och en stor golvpuka som de hade satt upp på ett stativ. Den variationen var grym och vi bjöds på en härlig spelning. Höjdpunkterna var den vackert nakna ”Dear Jane” och ”I Never Wanted to Meet You” i slutet.
Yellow Spoon släppte nyligen debutalbumet Yellow Spoon och har varit aktiva sedan 2018. De spelade på Børneteatret och duon gav oss en härlig stund med improvisationsinfluerade toner åt jazzhållet. De långa partierna med klaviatur (basen spelades också på klaviatur) och trummor lyfte när visparna byttes mot trumpinnar. Musikerna sa att de påverkades av energin i rummet och den energi som jag upplevde bör ha varit perfekt. Den vackert dekorerade Børneteatret innehöll massor av energi.
Det är märkligt vad fort tiden går ibland. Köpenhamnstrion Baby in Vain såg jag första gången på Aarhusfestivalen Northside 2014 och de gjorde en strålande spelning på en av de mindre scenerna. Då hade trion släppt några grymma singlar och EP, men debutalbumet More Nothing släpptes inte förrän 2017. I fjol släpptes uppföljaren, den fina See Through, och kvällens konsert kretsade mycket kring den. Rörliga bilder rullade på väggen bakom musikerna med vacker natur, vulkanutbrott med mera och skapade en extra fin inramning. Vi fick höra fina ”Wherever I Go” i början, grymma ”You Don’t Have to Pretend” passerade någonstans i mitten och ”Million” avslutade och fyllde den underbara konsertlokalen med både kraft och styrka. Jag saknade flera av de äldre låtarna, men det var samtidigt kul att höra de nya låtarna live.
Fredagen hade passerat midnatt när jag lämnade Christiania och begav mig mot välbehövlig vila. Jag summerade en härlig inledningskväll på festivalen när metron rullade genom Köpenhamnsnatten. Konserterna har hittat tillbaka på riktigt i Danmark.
Lördagseftermiddagen över Christianshavn kantades av kraftiga regnskurar. Det gjorde att jag avvaktade med att gå till Christiania och regnet gjorde det svårt för arrangören att genomföra festivalen i inledningen eftersom eftermiddagsdelen hölls utomhus.
Den första musikakten, för min del, under lördagen blev Croquis Kvartet som spelade akustiskt på Legepladsen. Det var en trio nakna män med saxofon, bassaxofon och en på percussion som spelade musik åt jazzhållet. Publiken fick papper och pennor och musikerna stod delvis som krokimodeller medan publiken fick måla av dem och lyssna på bleckblåstoner och trummor. Det var väldigt annorlunda mot vad jag är van vid, men det blev en fin upplevelse.
Regnet drog vidare och UBLU kunde spela på utomhusscenen en stund senare. Jag har intehört talas om UBLU tidigare, men kvartetten släppte en singel i fjol och jag var nyfiken på bandet eftersom de själva beskriver sin musik som ”evil dance rock”. Så värst ondskefullt upplevde inte jag det som när de gick på scen vid 19-tiden. Jag väljer att beskriva musiken som experimentell indierock och låtarna gick ofta åt olika håll. När det lät som bäst påminde det lite om en punkkonsert och singeln ”The Light” spelades som sista låt.
På Loppen var det mörkt och stämningsfullt, som alltid. Det var en hel del folk som redan var i lokalen och många som väntade utanför innan musiken kom igång. Kvällen handlade om elektronisk musik och det drog igång med ett rasande spelning av Bjørn Svin. Hela Loppen dansade och basen var stundtals så mäktig att det vibrerade i hela ansiktet. Det var otroligt fint att se ett dansgolv röra sig igen och det blev de sista bilderna jag tog med mig från årets Frigjort Festival.
Jag gav mig ut i Christianshavnsnatten med ett leende och mötte många andra leenden utmed trottoarerna. Jag insåg plötsligt att jag gick och nynnade på en låt från festivalen och tänkte på Brimheims ord ”you can call it what you want but this is love”. De orden är en utmärkt sammanfattning av hur jag upplevde denna mysiga och fina festivalhelg.
