Jag bor sedan ett par veckor i Kyiv (jo, de vill stava det så numera), Ukrainas huvudstad. Jag hade nog bespetsat mig på att dyka ned i de Kyivska rockkällarna för att söka efter nya spännande band att rapportera om. Men min tajming hade kunnat vara bättre.
Under helgen (14 november) kommer nya corona-restriktioner och det mesta stänger ned. Varken muséer, krogar, biografer eller konserthallar kommer att vara öppna på helgerna (s.k. weekend-lockdown) för åtminstone en månad framåt. Återstår alltså att hålla låg profil i lägenheten alldeles nära Majdan, torget där gatustrider stod under vintern 2013/14 vilket ledde till maktskifte och den korrupte presidenten Janukovytjs flykt till Ryssland.
Sedan dess har landet genomlidit en lågintensiv väpnad konflikt i Donbass och försökt få ekonomin på fötter genom IMF-lån och stöd från USA och EU. Korruptionen är kronisk och just nu utkämpas en strid mellan president Zelenskij och konstitutionsdomstolen som riskerar att rasera allt anti-korruptionsarbete som utförts sedan 2014.
Mitt i allt detta letar jag förtvivlat efter den ukrainska rockens stora hopp. Samtidigt som det i Ryssland smyger fram ett stort antal spännande band förefaller utbudet betydligt magrare i Ukraina. Det är inte långt ifrån att jag ger upp sökandet och börjar undra om inte ValKornev, som driver ett skivbolag i Kyiv samt bandet Ethereal Riffian, träffat huvudet på spiken när han till Calvert Journal säger ”In Ukraine, we don’t have a history of rock music or the mentality related to it”
En mindre spännande mainstream-fåra
Här finns ett antal stora kategorier som jag ser det. Dels har vi en sorts folkmusik/klezmer inspirerad rock representerat av band som Haydamaky, Mandry, Los Colorados och Sasha Boole, varav den sistnämnde är mest intressant och gör en sorts folkrock mer åt Americana-hållet. Mer kända Gogol Bordello skulle också kunna räknas hit, men är inte helt ukrainska.
Sedan finns rena heavy metal/hårdrockgrupper som Stoned Jesus, Drudkh, Nokturnal Mortum och Astrofaes eller mer mainstream-rock med inhemska superstjärnor som Druha Rika, Skryabin och framför alla andra Okean Elzy. De sistnämnda är hur stora som helst och bandets ledare Svyatoslav Vakartjuk har länge varit engagerad politiskt. Han gav aktivt stöd åt Euromajdan-rörelsen och övervägde länge att ställa upp i presidentvalet ifjol men satsade till slut istället på parlamentsvalet och hans parti Holos (Röst) fick 5,8 % av rösterna.
Ytterligare en storhet – dessutom ganska bra – är duon ONUKA (Eugene Filatov och Nata Zjyzjtjenko/aka Natalya Filatova) som gör en sorts dansvänlig elektronika med ukrainsk touch vilket också är en genre som är vanlig här och företräds även av MARUV, Kazka samt av Luna som leds av Kristina Gerasimova. Dessutom en hel del rappare/hip-hoppare efter amerikanska förebilder, som Yarmak, Alyona Alyona, Youra, Grebz, Stasik och Kyivstoner.
Den ukrainska musikscenen präglas också starkt av eurovision-artisterna och en repertoar av middle-of-the-road/schlager/power-ballad/eurodisco/eurotechno som brukar förknippas med den mega-tävlingen. Samt till viss del också av Euromajdan, vilket yttrar sig i en sorts kampsånger med nationalistiska inslag. Man kan riktigt ana tillropen från Majdan; Slava Ukrayini – Heroyam Slava (sv. Ungefär Leve Ukraina – Leve hjältarna), som de lät vintern 2013/14. Det blir dock sällan spännande utan ofta ganska tråkigt uppfordrande.
Så vad finns bakom allt detta, undrar jag?
Svårfunna fynd
Gruppen Vinok nämns som en stigande stjärna på indie-himlen men lyfter inte mig till högre höjder. Då är KAUAN mer spännande med sitt atmosfäriska och dramatiska ethereal sound med folkloristisk touch. Det sägs att de är från Kyiv men bildades i ryska Tjeljabinsk och sjunger på finska så det förefaller vara någon sorts önsketänkande (?).
Corn Wave från Kyiv har jag nämnt i min artikel om rysk och östeuropeisk post-punk och de tillhör de mer intressanta banden. Senaste albumet, Some Junk Tapes form Outer Space, kom i augusti i år och är snabb post-punk i stil med ryska storheter som Motorama och Pinkshinyultrablast, men möjligen med mer dragning mer åt punk. De verkar dock, av texterna att döma, mer inspirerade av sociala medier och streamingtjänster än av rymden, med titlar som ”Summer Playlist”, ”Netflix in the Morning”, ”Skype Calls” och ”Wikipedia Generation”. Här finns också ”Soviet Encounter Problem” som tidigare släppts som singel och tillhör de bättre spåren på plattan.
Blake Maloka från Kyiv bildades 2013 och är också en intressantare bekantskap som gör en indie-rock med lite egen själ och rätt finurliga krumelurer. Senaste plattan är en EP med den franska (!) titeln Moi et mes amis släppt 2019. De sjunger dock mest på engelska, som på de övriga spåren på EP:n ”Nikita” och ”Naked”, vilket kanske antyder ambitionen att nå västerut. De har bara släppt en singel förutom denna EP, så det återstår att se om låtmaterialet räcker till album-längd vilket lär krävas för att se om de håller hela vägen. Men värda att hålla ett öga på.
Gil’otina är ett soloprojekt drivet av Kyiv-baserade Ivan Kotsiubynsky som gör en mörkare shoegaze/dark wave med klara influenser från Joy Division/New Order men också tyska Kraftwerk eller Deutsch Amerikanische Freundschaft (DAF). I somras släppte han sitt andra album, Orgán. Det är i mitt tycke lite ojämnt men tilltalar säkert den som gillar influenserna jag antydde. Lyssna åtminstone på ”Lepestki”. Faktum är att han gjorde ett nedslag i Sverige under en Europa-turné 2018 och framträdde då på festivalen Kalabalik på Tyrolen.
Lite på samma stigar trampar The Glass Beads, men ännu mörkare och mollstämt. Det alldeles färska albumet Therapy ger en provkarta på vad genren Cold Wave handlar om. Duon Marina Rublevskaja och Mark Arsjynnikov gör depp-rock i ordets rätta bemärkelse, vilket kanske inte borde förvåna med tanke på läget i landet. Titlar som ”Dark Side”, ”City of Anger”, ”Nightmare”, ”Monster” och ”Hall of Thousand Fears” vittnar om behovet av ”Therapy” som också inleder plattan dramatiskt. Musik för mörka november-kvällar… eller också inte?
Tvii Son är en trio som egentligen bara delvis är ukrainsk och halvt baserade i Berlin. De gör mycket experimentell och delvis audiovisuell konstmusik eller industrimusik som påminner lite om 80-talets Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire som man väl antingen tyckte var cool avant-garde eller fullständigt hopplösa att lyssna till. Vokalist är Lucy Zoria, musikern är Florian Zimmer och Mika Shkurat står för det visuella. Ett första album, med samma titel som bandet/projektet, släpptes i september och kräver en del av sin lyssnare kan man nog säga. Men spåren ”Out of Vogue”, ”Simple Ends” och ”Kilang” kan nog funka i vilken mörk källarklubb som helst i Berlin eller Kyiv. Eller, om man inte har tillgång till en sådan, gå ner i gillestugan, släck lamporna och projicera en flimrande super8-film på väggen.
Själv ska jag nu passa på att gå ut och äta georgiskt. Det blir ju weekend-lock down snart och med den corona-peak som Ukraina upplever kanske det går över till komplett lock-down. Det lär ju inte heller underlätta mitt sökande efter nya och spännande ukrainska musik akter. Vi får hoppas på vaccinet…
Slava Ukrayini!
