Det blev sammanlagt fyra år av tystnad för Beirut, musikkollektivet som egentligen är ett folkrikt soloprojekt. Frontmannen och låtskrivaren Zach Condon har sedan dess både gått igenom ett smärtsamt kärleksuppbrott och fått läggas in på sjukhus mer än en gång på grund av utmattningssyndrom. När han sedan kom ut igen reste han till Istanbul, träffade en ny kvinna och är nu (ve och fasa) lycklig.
Även om det hörs att materialet på No No No komponerats av en i grunden skicklig låtskrivare ligger den bekymmerslösa glädjen som ett irriterande filter över varje spår och får mig att undra om det inte varit bättre om Condon förblivit olycklig och istället gett ut ett självreflekterande skilsmässoalbum. Det hade åtminstone haft mer substans än den ihåliga simpelhet som genomsyrar det senaste albumet.
Redan på 2011 års The Rip Tide hade lite av bandets innovativa magi försvunnit och borta var de udda, kreativa influenserna från tidigare album som färgats av Balkan, Mexiko och gamla franska chansons. Det fanns dock fortfarande kvar lite gnista och vilja att utvecklas, de nödvändiga ingredienser som känns påtagligt frånvarande på No No No. Det mesta på skivan mellan inledande ”Gibraltar” och ettrigt svängiga ”Perth” flyter ihop i sin simpla tråkighet och det är bara på avslutande ”So Allowed” som Beirut ens närmar sig tidigare höjder.
Jag hade verkligen hoppats på att kunna hylla denna återkomst efter många års väntan men nej, nej, nej (pun intended). Istället sitter jag här och surar med en överlycklig, nerkärad snubbe som bjuder mig på lättnynnade bagateller och ett titelspår som låter som ledmotivet till ett barnprogram.
[4AD, 11 september]
