Det går inte att underskatta Bikini Kill och frontkvinnan Kathleen Hannas betydelse för ungdomar som växte upp i början av 90-talet, och även för kommande generationer av kvinnor inom en mansdominerad musikvärld.
Utan henne hade vi nog inte haft Marit Bergman, Souls eller Arre! Arre!. Kurt Cobain hade förmodligen inte heller döpt Nirvanas dunderhit till ”Smells Like Teen Spirit” om det inte vore för att han vaknade upp en morgon efter en blöt kväll ihop med Kathleen och fick se orden ”Kurt smells like Teen Spirit” skrivna av henne på väggen med tuschpenna (Teen spirit var en deodorant populär bland ungdomar i USA vid denna tid).
Efter ett par korta, kaotiska år på nittiotalet upplöstes bandet och Kathleen gick vidare med gruppen Le Tigre samt en solokarriär. 2005 drabbades hon av borrelia och lade helt av med musiken under många år. Men 2019 kände hon sig så pass pigg och redo att kunna återförena bandet, i nästan samma originalsättning som när det begav sig.
Vi var många som blev helt däckade på gruppens spelning på Way Out West 2022 när de besökte Sverige för första gången någonsin. Därför tog jag med glädje emot beskedet att de skulle besöka Sverige och Göteborg en gång till. Måndagen den 10 juni äntrar de Pusterviks stora scen och spelningen blir så småningom (nästan) lika magisk som på Way Out West.
Det första man lägger märke till är klientelet av besökare ikväll. 40 och 50-åriga kopior av bandmedlemmarna blandas med knappt 18-åriga punkkids. En mix av flera generationer, vilket uppmärksammas av frontkvinnan själv, som gläds och tycker att det är underbart, men samtidigt starkt tar avstånd från ”etablissemangets indelning av människor i grupper som ’boomers’ eller ’millenials’”. Vi är alla människor liksom. ”I could be your fucking weird mum” proklamerar hon från scenen samtidigt som hon tackar att så många dykt upp en måndag.
Setet är tungt och intensivt, och bäst blir det när de blandar in realpolitik i det hela. Hon säger: ”det är för jäkligt för oss i USA som endast kan välja på Biden eller Trump” och syftar på hanteringen av den pågående Israel/Palestinakonflikten, varpå hon kickar igång ”Reject all Americans”.
Feministiska ikonhits som ”Suck My Left One” eller ”Sugar” höjer stämningen enormt, medan jag har lite svårare för när Kathleen byter plats och låter trummisen Tobi Vail köra sången. Men Bikini Kill har aldrig varit ett band som vill foga sig eller anpassas, utan alltid velat sträva mot att bryta normer och låta alla få ta plats. Det är något enormt uppfriskande med dem – att ett gäng i 55-årsåldern står och ser så här otroligt jäkla coola ut på scen!
Inför de avslutande låtarna ber Kathleen alla män, eller alla som känner sig stora och tar upp plats, att ta ett steg tillbaka och låta kvinnor och de som normalt inte får stå längst fram komma förbi. ”Detta gjorde vi redan ’back in -91’ ”.
Jag hoppas att det inte dröjer länge innan bandet besöker Sverige igen.
